Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

18

»Man träffar så mycket konstigt folk nu för tiden, så att det är tryggast att ha en yxa med sig.»

Han började dricka te begärligt, under det han många gånger såg forskande på mig och sedan lät sina blickar gå runt hela rummet liksom för att söka ett svar på sina tankar. Mycket långsamt och försiktigt besvarade han på ett släpigt sätt mellan klunkarna av varmt te alla frågor från soldaterna, vände därpå sitt teglas upp och ner till tecken på att han hade slutat, lade ovanpå glaset det lilla stycke socker, som var över och sade till soldaterna:

»Jag går ut och ser till min häst, och då sadlar jag av edra hästar också.»

»Utmärkt», sade den yngre soldaten halvsovande, »ta in våra bössor på samma gång.»

Soldaterna hade lagt sig på bänkarna, så att vi fingo nöja oss med golvet. Främlingen kom snart tillbaka och hade med sig gevären, som han ställde i en mörk vrå. Han lade sadelputorna på golvet, satte sig på dem och började dra av sig stövlarna. Soldaterna och min gäst snarkade inom kort, men jag kunde icke somna, utan låg och tänkte på vad jag skulle taga mig till härnäst. Slutligen slumrade jag till i dagbräckningen, men vaknade snart därefter vid att det var full dager och märkte, att främlingen var försvunnen. Jag gick ut ur kojan och fick se honom sysselsatt med att sadla en präktig, fuxröd hingst.

»Tänker ni rida er väg?» frågade jag.

»Ja, men jag vill rida tillsammans med de där — ’kamraterna’», viskade han, »och sedan skall jag komma tillbaka.»

Jag frågade icke något mera, utan sade honom endast att jag skulle invänta honom. Han tog loss de påsar, som varit fästa vid hans sadel, gömde dem i den brända delen av kojan och översåg tyglar och stigbyglar. När sadlingen var färdig, sade han småskrattande:

»Nu är jag klar och skall väcka mina ’kamrater’.»

En halvtimme efteråt, sedan de fått sitt morgonte, gåvo sig mina tre gäster i väg. Jag stannade utanför kojan, sysselsatt med att hugga ved till min spis, då plötsligt på något avstånd gevärsskott ljödo från skogen, först ett och därpå ett andra skott. Sedan var allt tyst. Från närheten av