den plats, varifrån skotten hörts, flög en flock uppskrämda orrar över mig, och från toppen av en hög gran hördes en nötskrikas läte. En lång stund lyssnade jag, ifall någon skulle nalkas min koja, men allt var tyst.
Vid Jenisejs nedre lopp blir det mörkt mycket tidigt på vintern. Jag gjorde upp eld i min spis och satte på min soppa, under det jag alltjämt lyssnade efter varje ljud, som kunde komma utifrån. Jag hade hela tiden alldeles klart för mig, att döden ständigt var vid min sida och när som helst kunde göra anspråk på mig, antingen detta skulle komma att ske genom en annan människa, vilda djur, kölden, olyckshändelse eller sjukdom. Jag visste, att ingen fanns i närheten för att bistå mig, utan att all hjälp låg i Guds hand, i styrkan hos mina egna händer och fötter, i den noggrannhet varmed jag uppgjorde mina planer och i min sinnesnärvaro. Jag lyssnade emellertid förgäves och hörde icke, att min främling återkom, förrän han liksom föregående kväll helt plötsligt uppenbarade sig i dörröppningen. Genom imman kunde jag skönja hans välskurna anletsdrag och glädjestrålande ögon. Han steg in i kojan och ställde med rätt mycket buller ifrån sig tre gevär i hörnet.
»Två hästar, två gevär, två sadlar, två askar torrt bröd, en halv kaka karavante, en liten påse salt, femtio patroner, två pälsar, två par stövlar», räknade han upp skrattande. »I dag har jag minsann haft riktig jaktlycka.»
Jag såg förvånad på honom.
»Vad är ni häpen över?» sade han skrattande. »Komu nujny eti tovarischi? Vem kunde ha någon nytta av de där karlarna? Låt oss få litet te och gå till vila. I morgon skall jag följa med er till en säkrare plats, och sedan skall jag fortsätta.»
