MARTYRLÄGRET
Strax utanför staden stod en automobil framför ett litet hus.
»Vad vill det säga?» utropade baronen. »Kör fram dit!»
Vår bil körde upp bredvid den andra. Husets dörr slogs upp med en smäll, och en del officerare rusade ut och försökte gömma sig.
»Halt!» kommenderade generalen. »Gå tillbaka in i huset!»
De lydde, och han gick in efter dem, stödd på sin käpp. Som dörren lämnats öppen, kunde jag se och höra allting.
»Nu måste man beklaga dem», viskade chauffören. »Våra officerare visste, att baronen åkte ut från staden med mig, och det betyder alltid en lång färd. Därför beslöt de antagligen att göra sig en glad stund. Han kommer att låta prygla dem till döds med käppar.»
Jag kunde se buteljer och konserverade läckerheter på den ena ändan av bordet. Vid detta sutto två unga kvinnor, som sprungo upp från sina platser, när de fingo se generalen. Jag kunde höra baron Ungerns hesa röst, när han talade i skarpa, korta, barska satser.
»Ert fädernesland håller på att gå under … Dess vanära vilar över alla ryssar … men ni förstår det inte … känner det inte … Ni behöver vin och kvinnor … Slynglar! Skurkar! … Sjuttiofem par spö åt var och en av er.»
Rösten sänkte sig till en viskning.
»Och ni ’mesdames’, ser ni inte, att ert land står på branten av sin undergång? Inte? För er har det ingen betydelse. Och har ni ingen känsla för edra män borta vid
