218
fronten, som kanske ser döden i vitögat i detta ögonblick? Ni är inga kvinnor … Jag högaktar kvinnor, som känner djupare och starkare än män, men ni är inga kvinnor! … Hör på ’mesdames’! En gång till, och jag låter hänga er …»
Han kom tillbaka till bilen och lät själv signalhornet ljuda flera gånger. Mongoliska ryttare kommo på ögonblicket i galopp till platsen.
»Tag med de här männen till kommendanten! Jag skall ge mina order senare.»
På vägen till baronens jurta voro vi tysta. Han var upprörd och andades tungt samt tände den ena cigarretten efter den andra, som han kastade efter bara ett eller ett par drag.
»Vill ni inte supera med mig», föreslog han.
Han inbjöd också sin stabschef, en mycket tillbakadragen och tystlåten, men synnerligen väluppfostrad man. Tjänarna serverade oss en varm kinesisk anrättning, åtföljd av kallt kött och kalifornisk fruktkompott, vartill vi drucko det evinnerliga teet. Vi åto med kinesiska ätpinnar. Baronen var mycket tankspridd.
Mycket försiktigt började jag tala om officerarna som felat och försökte ursäkta deras beteende med de ytterst prövande förhållanden, under vilka de levde.
»De är ruttna alltigenom, demoraliserade, djupt sjunkna», mumlade generalen.
Stabschefen kom till min undsättning, och till sist gick baronen till telefonen och gav kommendanten order att släppa de där herrarna.
Följande dag tillbragte jag tillsammans med mina vänner samt gick omkring rätt mycket på gatorna och betraktade det rörliga livet på dem. Baronens stora energi krävde en ständig nervös verksamhet av honom själv och av alla omkring honom. Han fanns överallt och såg allting, men blandade sig aldrig i sina underordnades göranden och låtanden. Var och en var sysselsatt på sitt håll.
På kvällen var jag inbjuden av stabschefen till hans bostad och träffade där många insiktsfulla officerare. Jag berättade ännu en gång om min färd, och vi språkade alla mycket livligt, då plötsligen överste Sepailov kom in,
