Hoppa till innehållet

Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
223

på det stora bronsbäckenet. Denne korsfararnas avkomling, som läst alla västerlandets filosofer, slöt därpå sina ögon, lade sina sammanknäppta händer framför ansiktet och bad. Jag lade märke till ett svart radband vid hans vänstra handled. Han bad i omkring tio minuter. Sedan förde han mig till den andra ändan av klostret och sade under vägen till mig:

»Jag tycker inte om det här templet. Det är för nytt, det uppfördes av lamaerna, när Den levande Buddha blev blind. Jag finner inte på den gyllene buddhabilden människornas tårar, förhoppningar, bekymmer eller tacksägelser. De har inte haft tid ännu att lämna spår efter sig i gudens ansikte. Nu skall vi gå till profetiornas gamla helgedom.»

Denna var en liten, av ålder svartnad byggnad, som påminde om ett torn och hade ett platt, runt tak. Dörrarna stodo öppna. På ömse sidor om ingången funnos bönehjul färdiga att igångsättas, och över den sågs en kopparplatta med zodiakens tecken. Därinne framsade två munkar heliga »sutras» (aforismer) utan att lyfta sina huvud vid vårt inträde. Generalen gick fram till dem och sade:

»Kasta tärningarna för mina dagars antal!»

Prästerna togo fram två skålar, i vilka funnos flera tärningar, och läto dessa rulla ut på ett lågt bord. Baronen såg på och räknade tillsammans med dem ihop slutsumman, varpå han yttrade:

»Etthundratrettio! Återigen etthundratrettio!»

Han gick fram till altaret, där det fanns en gammal buddhabild av sten, vilken förts dit ända från Indien, och bad ännu en gång.

I dagbräckningen gingo vi ut genom klostret, besökte de olika templen och helgedomarna, den medicinska skolans museum, stjärntydarnas torn och slutligen den gård, där de studerande och de unga lamaerna ha sina dagliga morgonövningar i brottning. På andra platser voro lamaer sysselsatta med bågskjutning. Några av de högre prästerna bjödo oss på varmt fårkött, te och vild lök. Sedan återvände vi till jurtan, och jag försökte sova, men förgäves. Alltför många olika frågor störde mig. »Var är jag? I vilken tidsålder lever jag?» Utan att vara fullt medveten därom hade