Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
225

som vunnits åt de av Djingis Khans avkomlingar bebodda länderna. Han vars själ ännu lever och uppmanar mongolerna att åter bli ett mäktigt folk och än en gång förena till en stor centralasiatisk stat alla de asiatiska riken, över vilka han härskade.

Generalen reste sig och alla de andra med honom. Han tog ett högtidligt avsked av var och en särskilt. Endast för ordföranden bugade han sig djupt, under det denne lade sina händer på baronens huvud och välsignade honom. Från detta rum begåvo vi oss omedelbart till det i rysk stil uppförda hus, där Den levande Buddha har sin personliga bostad. Huset var alldeles omgivet av en skara röda och gula lamaer: tjänare, rådgivare, ämbetsmän, spåmän, läkare och gunstlingar. Från huvudingången sträckte sig ett långt, rött rep, vars bortre ända var kastat över muren bredvid porten. Massor av pilgrimer, som krypa fram på sina knän, vidröra denna ända av repet utanför porten och överlämna till en munk en »hatyk» av siden eller ett stycke silver. Detta vidrörande av repet, vars inre ända vilar i Bogdos hand, åstadkommer en direkt förbindelse med den helige, förkroppsligade, levande guden. En ström av välsignelse förmodas flöda genom detta tåg av kamelull och hästhår. Varje mongol, som vidrört det mystiska repet, får mottaga och bär sedan omkring sin hals ett rött band såsom tecken på att han fullgjort sin pilgrimsfärd.

Jag hade hört mycket talas om Bogdo Khan, innan jag fick detta tillfälle att se honom. Det hade berättats för mig om hans begär efter alkohol, vilket medfört hans blindhet, om hans svaghet för ytlig västerländsk kultur och om hans hustru, som deltog i hans libationer och i hans namn gav företräde åt talrika delegationer och sändebud.

I det rum, som Bogdo använde som sitt privata arbetsrum och där två som sekreterare anställda lamaer vakade dag och natt över det skrin, däri hans stora sigill förvarades, rådde den strängaste enkelhet. På ett lågt, enkelt, lackerat kinesiskt bord lågo hans skrivsaker samt en ask med de i en gul sidenduk invirade sigill, som han fått av den kinesiska regeringen och av Dalai Lama. Strax bredvid stod en låg länstol och ett fyrfat av brons med ett rökrör av järn. På