Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

226

väggarna funnos svastikans tecken samt tibetanska och mongoliska inskriptioner. Bakom länstolen fanns ett litet altare med en gyllene buddhabild, framför vilken två talglampor brunno. Golvet var täckt med en tjock, gul matta.

När vi inträdde, funnos endast de båda sekreterarna därinne. Den levande Buddha var nämligen i den lilla privata helgedomen i ett angränsande rum, dit ingen hade rättighet att inträda utom Bogdo Khan själv och en enda lama, »Kanpo-Gelong», som vakar över de rituella ceremonierna och bistår Den levande Buddha under hans böner i ensamhet. Den ene sekreteraren talade om för oss, att Bogdo varit mycket upprörd samma morgon. Vid middagstiden hade han gått in i sin bönekammare. Under en lång stund hade hörts röster av den »gula trons» högste ledare i innerlig bön, och därefter hade tydligt förnummits en annan, okänd röst. Inne i bönekammaren hade ett samtal ägt rum mellan Buddha pä jorden och Buddha i himmeln. Så uttydde de båda prästerna saken för oss.

»Låt oss dröja litet», föreslog baronen. »Han kommer kanske ut snart.»

Medan vi väntade, berättade generalen för mig en del om Jahantsi Lama och talade om, att då denne är lugn, är han som en vanlig människa, men att då han är upprörd och tänker mycket allvarligt, synes en gloria omkring hans huvud.

Efter en halv timme visade sekreterarna plötsligt tecken till stor fruktan och lyssnade tätt intill ingången till bönekammaren. Kort därpå föllo de framstupa med sina ansikten mot golvet. Dörren öppnades långsamt, och in i rummet trädde kejsaren över Mongoliet, Den levande Buddha, hans helighet Bogdo Djebtsung Damba Hutuktu, khan över Yttre Mongoliet. Han var en kraftigt byggd gammal man med ett stort, slätrakat ansikte, som påminde om kardinalerna i Rom. Han var klädd i den mongoliska gula sidenrocken med ett svart skärp. Den blinde mannens ögon stodo vidöppna. Bävan och häpnad stodo att läsa i dem. Han sjönk tungt ner i länstolen och framviskade: »Skriv!»

En sekreterare tog genast papper och en kinesisk penna, och Bogdo började diktera ner sin uppenbarelse på ett