Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

228

hade jag sänt ett brev till den franska legationen i Peking och hade nu på mig ett brev från den kinesiska handelskammaren i förstnämnda stad med tacksägelser för stadens räddning undan en pogrom. Min avsikt var att söka komma fram till närmaste station på järnvägslinjen i östra Kina. Det var meningen, att jag i mitt sällskap skulle ha en dansk köpman vid namn E. V. Olufsen och en lärd lama från turguternas land, som ämnade bege sig till Kina.

Aldrig skall jag förgäta natten mellan den 19 och den 20 maj 1921. Sedan vi ätit middag, föreslog baron Ungern, att vi skulle gå till Djam Bolons jurta, vilken furstes bekantskap jag gjort dagen efter det jag kom till Urga. Hans jurta var belägen på en uppbyggd plattform av trä på en gårdstomt bakom de ryska kvarteren. Två buriatofficerare mötte oss och förde oss in. Djam Bolon var en medelålders man, lång och mager med ett ovanligt långlagt ansikte. Före det stora kriget hade han varit en enkel herde, men han hade kämpat tillsammans med baron Ungern på den tyska fronten och därefter mot bolsjevikerna. Han var av en högättad buriatfamilj, ättling till buriatkonungar, som blivit avsatta av den ryska regeringen efter sina försök att upprätta det buriatiska folkets självständighet. Tjänare satte fram nötter, russin, dadlar och ost för oss samt serverade oss te.

»I dag är det den sista kvällen, Djam Bolon!» sade baron Ungern, »Ni lovade mig …»

»Jag minns», sade buriaten. »Allting är färdigt.»

Under en lång stund hörde jag på deras hågkomster om forna drabbningar och om vänner, som de förlorat. Det var midnatt när Djam Bolon reste sig och gick ut ur jurtan.

»Jag vill bli spådd ännu en gång», sade baron Ungern, liksom om han ville ursäkta sig. »För vår saks framgång är det för tidigt för mig att dö …»

Djam Bolon kom tillbaka med en liten medelålders kvinna, som hukade sig ner på österländskt vis framför fyrfatet, böjde sig djupt framåt och började stirra på baron Ungern. Hennes ansikte var vitare, smalare och magrare än hos mongolkvinnorna i allmänhet. Ögonen voro svarta och vassa. Hennes dräkt påminde om zigenerskornas. Sedan fick jag veta, att hon var en ryktbar spåkvinna och profetissa bland