DET UNDERJORDISKA RIKET
»Stanna!» viskade den gamle mongol, som var min vägvisare, när vi en dag redo över stäppen i närheten av Tzagan Luk. »Stanna!»
Han gled ned från sin kamel, som lade sig, utan att den fått någon tillsägelse därom. Mongolen lyfte sina händer framför ansiktet i bön och började upprepa den heliga frasen: »Om! Mani padme hung!» De andra mongolerna stannade också genast sina kameler och började bedja.
»Vad har hänt?» tänkte jag, under det jag såg mig omkring på det späda, gröna gräset, på den molnfria himmeln och bort mot kvällssolens drömlika, beslöjade strålar.
Mongolerna voro en stund försjunkna i bön, talade tyst med varandra och fortsatte sedan färden efter att ha spänt till kamelernas packningar.
»Såg ni», frågade den gamle mongolen, »hur våra kameler blev rädda och rörde på öronen, hur hästarna ute på stäppen stod stilla med spänd uppmärksamhet, hur fåren och boskapshjordarna låg nerhukade mot marken? Lade ni märke till att fåglarna upphörde att flyga och murmeldjuren att springa omkring samt att hundarna inte skällde? Luften darrade sakta och medförde från fjärran tonerna av en sång, som trängde till såväl människors som fyrfota djurs och fåglars hjärtan. Jord och himmel upphörde att andas. Vinden blåste inte, och solen flyttade sig inte. Vargen, som smyger sig efter fåren, hejdar sig i sådana ögonblick, hjorden av skrämda antiloper stannar plötsligt i sitt vilda lopp, kniven, med vilken herden är i färd att skära av halsen på fåret, faller ur hans hand, den rovlystna hermelinen upphör
