VÄRLDENS KONUNG INFÖR GUDS ANSIKTE
Under mitt uppehåll i Urga försökte jag finna en förklaring på denna legend om Världens konung. Naturligtvis skulle av alla Den levande Buddha kunna omtala det mesta, och därför sökte jag förmå honom att lyfta på förlåten. Vid ett samtal med honom nämnde jag Världens konung. Den gamle översteprästen vände hastigt huvudet mot mig och fäste sina orörliga, blinda ögon på mig. Jag teg ofrivilligt. Vår tystnad blev långvarig, och efter den fortsatte översteprästen samtalet på ett sätt som lät mig förstå, att han icke önskade ge sig in på ämnet. På de övriga närvarandes ansikten märkte jag, vilken häpnad och bävan mina ord framkallat, och i synnerhet var detta fallet med vårdaren av Bogdo Khans bibliotek. Det är lätt att förstå, att allt detta blott gjorde mig ännu angelägnare att fortsätta mina efterforskningar.
När jag lämnade Bogdo Khans arbetsrum, mötte jag bibliotekarien, som gått ut före mig, och jag frågade honom, om han ville visa mig Den levande Buddhas bibliotek. Därvid använde jag mig av ett ganska enkelt, men slugt knep.
»Vet ni, min bäste lama», sade jag, »när jag en gång red över stäppen, inföll just ett sådant tillfälle, då Världens konung talade med Gud, och jag fick då ett mycket djupt intryck av det högtidliga ögonblicket.»
Till min förvåning svarade den gamle laman mycket lugnt: »Det är inte rätt av buddhisterna och vår gula tro att hålla saken hemlig. Erkännandet av tillvaron av denna den allra heligaste och mäktigaste man, av det saliga konungariket och av den heliga vishetens stora tempel är en sådan
