KAMP FÖR LIVET
Jag var således ensam. Runt omkring mig endast skogen med snötäckta, ständigt gröna cederträd, avlövade buskar och så långt jag kunde se mellan trädens grenar och stammar ett väldigt hav av snö och cedrar. Det var den sibiriska »taigan» (skogen). Hur länge skall jag bliva nödsakad att vistas här? Skola mina vänner få veta var jag finns? Vad kan väl hända min familj? Dessa frågor brunno oavlåtligt som eld i min hjärna. Snart kom jag underfund med varför Ivan fört mig så långt bort. Vi passerade många ensliga platser, som lågo mycket avlägset från varje mänsklig varelse och där Ivan kunnat lämna mig i trygghet, men han sade alltid, att han ville föra mig till en plats, där det var lättare att livnära sig, och det var det här. Det behagliga i min ensliga tillflyktsort låg i cederskogen och de skogbeklädda bergen, som sträckte sig åt synkretsens alla håll. Cedern är ett ståtligt, kraftigt träd med ett vitt utgrenat lövverk, likt ett ständigt grönt tält, välkommet som ett skydd för alla levande varelser. Bland dessa träd rådde alltid ett brusande liv. Ekorrarna hoppade från träd till träd, nötskrikorna läto höra sina gälla skrik, en flock domherrar med sina karminröda bröst svepte genom träden som eldflammor, och en hel liten armé gullfinkar uppenbarade sig och fyllde luften med sin visselkonsert. En hare skuttade från den ena trädstammen till den andra, och efter honom smög sig fram den knappt synliga skuggan av en vit hermelin, som kröp utefter snön. Jag kunde länge ge akt på den svarta fläcken, som jag visste vara spetsen av dess svans. En ståtlig hjort nalkades försiktigt på snöns hårda
