Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31

efterseende urskilde jag en björn, som var i färd med att böka i en myrstack. Han vädrade min närhet, frustade våldsamt och lunkade mycket hastigt sin väg, varvid snabbheten i hans otympliga gång förvånade mig. Följande morgon, medan jag ännu låg under min päls, uppmärksammade jag ett ljud bakom min jordkula. Mycket försiktigt tittade jag ut och upptäckte björnen. Han stod på bakbenen, fnös bullersamt och var tydligen i färd med att söka utforska vad det var för någon levande varelse som lagt sig till med björnarnas vana att gå i ide för vintern under kullfallna träd. Jag gav till ett rop och slog yxan mot tekitteln. Min morgongäst gav sig i väg med största fart, men hans besök behagade mig icke. Detta hände mycket tidigt på våren, och björnen borde icke ha vaknat ur sin vintersömn ännu. Det var en så kallad »myrätare», ett abnormt björnexemplar, som saknade sitt släktes vanliga belevenhet.

Jag visste, att »myrätarna» voro mycket lättretade och djärva, varför jag genast gjorde mig beredd på både försvar och anfall. Mina förberedelser voro ej vidare invecklade. Jag filade av kulspetsarna på fem av mina patroner, så att de blevo riktiga dum dumkulor, ett ganska begripligt bevismedel mot en så ovälkommen gäst. Sedan jag tagit på mig min rock, gick jag till det ställe, där jag första gången sett björnen och där det fanns många myrstackar. Jag gick runt hela berget och undersökte alla klyftor, men kunde ej upptäcka min besökande. Missbelåten och trött närmade jag mig mitt krypin utan att vara på min vakt, då jag helt plötsligt fick se skogens konung i egen hög person just komma ut från mitt ide och stanna fnysande vid ingången. Jag sköt, och kulan trängde in i sidan. Han gav till ett rytande av smärta och ilska och reste sig på bakbenen. När det ena av dessa bröts genom det andra skottet, föll han omkull, men han försökte omedelbart resa sig igen och rörde sig med släpande ben framåt för att anfalla mig. Ett tredje skott, som träffade i bringan, avlivade honom. Jag uppskattade hans vikt till minst ett hundra kilogram, och köttet var mycket välsmakande. Bäst var det i form av kotletter, men icke mindre delikat som stekar, vilka jag rullade och rostade på upphettade stenar samt såg svälla upp till stora bollar, som