GENOM SOVJET-SIBIRIEN
Efter några dagar anträdde vi vår färd söderut på Jenisejs vänstra strand och undveko så mycket som möjligt alla byar av fruktan för att efter oss lämna något spår, som skulle kunna röja oss. Så ofta vi behövde besöka dem, rönte vi ett välvilligt mottagande från böndernas sida, vilka icke genomskådade vilka vi voro. För övrigt märkte vi, att de hatade bolsjevikerna, som förstört många av deras byar. På en plats berättade man, att en avdelning röda trupper blivit utsänd från Minussinsk på jakt efter de vita, varför vi måste draga oss långt in från stranden av Jenisej och hålla oss dolda i skogs- och bergstrakterna. Där stannade vi nästan fjorton dagar, emedan rödgardisterna hela tiden genomströvade trakten och i skogarna infångade halvklädda, obeväpnade officerare, som sökte gömma sig för bolsjevikernas grymma hämnd. Efteråt råkade vi passera en äng, där vi funno liken efter tjuguåtta officerare, som hängts i träden med stympade ansikten och kroppar. Där fattade vi det beslutet att aldrig falla levande i bolsjevikernas händer, och för att undvika det hade vi våra vapen och ett förråd cyankalium.
När vi vid ett tillfälle togo oss över en biflod till Jenisej, sågo vi, huru i mynningen av ett trångt, träskartat pass låg en mängd lik efter män och hästar. Något längre bort upptäckte vi en sönderslagen släde med en del plundrade lådor och papper kringströdda runt omkring. I närheten lågo också sönderrivna klädesplagg och flera lik. Vilka hade dessa arma människor varit? Vilken tragedi hade väl utspelats i denna vilda skog? Vi försökte lösa gåtan och