Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39

började undersöka papperen och dokumenten, vilka befunnos vara officiella: handlingar, adresserade till general Pepelajevs stab. Antagligen hade under återtåget av Koltjaks armé en del av staben färdats genom denna skog och sökt hålla sig dold för den från alla sidor påträngande fienden, men blivit tillfångatagen och avlivad här av de röda. Ej långt från denna plats funno vi liket efter en stackars olycklig kvinna, på vilket man tydligen kunde se vad som inträffat, innan befrielsen kom i form av en förlösande kula. Liket låg bredvid ett av trädgrenar uppfört krypin, omkring vilket utkastade buteljer och konservburkar angåvo, vilken festlig orgie föregått detta livs ödeläggelse.

Ju längre söderut vi kommo, desto tydligare visade sig befolkningens gästfrihet mot oss och dess fiendskap mot bolsjevikerna. Till sist lämnade vi skogarna och kommo ut på de vidsträckta stäpperna omkring Minussinsk, vilka genomkorsades av den höga, röda bergskedja, som kallas »Kizill-Kaija», och här och där voro överströdda med salta sjöar. Detta är ett gravarnas land, där det finns tusentals stora och små stenkummel. Här äro landets första bebyggare gravsatta under tio meter höga pyramider av sten, minnesmärken som uppförts av Djingis Khan på hans segerstråt och sedan av den lame Timurlenk. I tusental sträcka sig dessa kummel och pyramider i ändlösa rader norrut. På dessa slätter bo nu tatarerna. De hade blivit plundrade av bolsjevikerna och hatade dem därför ursinnigt. Vi talade öppet om för dem, att vi voro flyktingar, och de gåvo oss mat till skänks, skaffade oss vägvisare och talade om för oss, hos vilka vi kunde ta in och var vi kunde gömma oss i händelse av fara.

Efter åtskilliga dagar fingo vi från den höga stranden se den första ångbåten på Jenisej, »Oriol», som gick från Krasnojarsk till Minussinsk med röda soldater. Snart kommo vi till utloppet av floden Tuba, som vi skulle följa rätt österut till Sajan-bergen, där Urianhai-området börjar. Vi ansågo sträckan utmed Tuba och dess biflod Amyl för den farligaste delen av vår färd, emedan dessa båda floders dalgångar hade en tät befolkning, ur vilken de beryktade kommunistiska partigängarna Stjetinkin och Kraftjeno erhållit många anhängare.