Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
43

sådana storverk! Våra lovsånger räckte nästan en timme, och tjekans medlemmar, som glömde bort våra papper, verkställde sedan själva ombytet av våra hästar, lyfte upp våra saker på vagnen och önskade oss lycka på färden. Det var det sista eldprovet inom Rysslands gränser.

Då vi hade kommit över floden Amyls dalgång, log lyckan emot oss. Nära färjstället träffade vi en man, som tillhörde milisen i Karatuz och som på sin vagn hade åtskilliga gevär och automatiska pistoler, mest av mausermodell, till utrustande av en expedition genom Urianhai för efterspanande av en del kosackofficerare, som vållat bolsjevikerna mycket obehag. Vi höllo oss på vår vakt. Mycket lätt kunde vi möta denna expedition och voro ej fullt övertygade om att soldaterna skulle uppskatta våra välklingande fraser i lika hög grad som tjekans medlemmar. Genom att försiktigt höra oss för hos mannen vid milisen kunde vi lista ut vilken väg deras expedition skulle ta. I nästa by togo vi in i samma hus som han. Då jag öppnade mina effekter, märkte jag genast, att han kastade en lysten blick på dem.

»Vad är det ni tycker så mycket om?» frågade jag.

»Byxorna … byxorna», viskade han.

Jag hade från mina vänner i staden fått ett par alldeles nya byxor av tjockt svart kläde, som voro avsedda till ridning, och det var dessa byxor som tilldragit sig mannens begärliga uppmärksamhet.

»Om ni inte har några andra byxor …», sade jag, under det jag tänkte på hur jag lämpligast skulle gå till anfall mot min nye vän.

»Nej», förklarade han i bedrövad ton. »Sovjet består inte några byxor. De säger, att de också går utan byxor. Mina är alldeles utslitna. Se bara!»

Med dessa ord vek han upp hörnet av sin överrock, och jag blev förvånad över hur han kunde hålla sig kvar i dessa byxor, som hade så stora hål, att de mera liknade ett fisknät än ett par byxor, ett nät som en liten haj kunnat slinka igenom.

»Får jag köpa dem?» frågade han viskande.

»Det går inte, för jag behöver dem själv», svarade jag bestämt.