Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

44

Han funderade en kort stund, och medan han kom närmare inpå mig, sade han:

»Kom så går vi ut och talar om saken. Härinne är det inte lämpligt.»

Vi gingo ut ur huset. »Nå, vad säger ni?» började han och sade sedan: »Ni skall resa till Urianhai. Där är sovjet-sedlarna ingenting värda, och ni kan inte köpa någonting för dem, men där finns massor av sobelskinn, rävskinn, hermelin och guldsand, som man mycket gärna byter mot gevär och patroner. Ni har var sin bössa, och jag ger er ett gevär till och hundra patroner, om jag får byxorna.»

»Vi behöver inga vapen. Vi är skyddade av våra pass», svarade jag, som om jag icke förstått.

»Ja visst», avbröt han, »men ni kan byta geväret mot pälsvaror och guld. Ni skall få bössan på ögonblicket.»

»Jaså, menar ni på det viset? Men det är bra litet betalt för de här byxorna. Nu kan ni inte få tag i ett par byxor någonstädes i Ryssland. Hela Ryssland går utan byxor, och för ert gevär skulle jag kunna få ett sobelskinn, men vad för nytta har jag av bara ett skinn?»

Steg för steg uppnådde jag vad jag önskade. Mannen fick mina byxor och jag ett gevär med etthundra patroner samt två automatiska pistoler med fyrtio patroner till varje. Nu voro vi så väl beväpnade, att vi kunde försvara oss. Dessutom övertalade jag den lycklige ägaren av mina byxor att lämna oss ett tillståndsbevis, att vi hade rättighet att bära vapnen, och sålunda hade vi både rätten och makten på vår sida.

I en avsides belägen by köpte vi tre hästar, två för att ridas och en för att användas som packhäst, skaffade oss en vägvisare och köpte torrt bröd, kött, salt och smör, och efter att ha rastat ett dygn började vi vår färd uppför Amyl-floden till Sajan-bergen på gränsen mot Urianhai. Där hoppades vi att icke behöva möta några bolsjeviker, vare sig sluga eller dumma. Efter tre dagars färd från mynningen av floden Tuba passerade vi den sista ryska byn i närheten av den mongoliska gränsen, tre dagar i ständig beröring med en laglös befolkning, i oavbruten fara och inför den städse nära till hands liggande möjligheten att när som helst bli dödade.