Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


TILL SAJAN-BERGEN OCH FRIHETEN


Tät urskog omgav oss. I det höga, redan gulnade gräset slingrade sig den knappast skönjbara stigen bland buskar och träd, som just började fälla sina mångfärgade löv. Det var den gamla, redan bortglömda vägen över Amyl-passet. För tjugufem år sedan fördes på den livsmedel, maskiner och arbetare till de många, nu övergivna guldgruvorna i Amyl-dalen. Vägen gick i krokar utmed den breda och strida Amyl-floden och ledde sedan in i skogen, där den förde oss fram runt sumpiga trakter med dessa farliga sibiriska gungflyn, genom täta busksnår, över berg och vidsträckta ängsmarker. Vår vägvisare anade möjligen icke våra verkliga avsikter och sade en gång, under det han uppmärksamt betraktade marken:

»Tre ryttare på skodda hästar har ridit förbi här. Det är kanske soldater.»

Hans oro upphörde, när han upptäckte, att spåren ledde bort åt ett håll och sedan kommo tillbaka till vägen.

»De fortsatte inte längre», anmärkte han med ett slugt leende.

»Det var tråkigt», svarade vi. »Det skulle varit trevligare att ha sällskap på färden.»

Men bonden bara strök sitt skägg och skrattade. Tydligen lät han icke lura sig av vårt påstående.

Under vägen redo vi förbi en guldgruva, som en gång i tiden blivit anlagd och inrättad efter storslagna mått, men som nu övergivits och vars alla byggnader blivit raserade. Bolsjevikerna hade bortfört maskiner, lager och även delar av husen. I närheten fanns en mörk och dyster kyrka med