sönderslagna fönster, krucifixet bortryckt och tornet avbränt, det hela i sin förstöring utgörande en typisk symbol för våra dagars Ryssland. Vaktarens svältande familj bodde vid gruvan i armod och ständig livsfara. Han omtalade, att i denna skogstrakt strövade omkring ett band rödgardister, som plundrade allt som fanns kvar på gruvans egendom, bearbetade vaskgruset i den rikaste delen av gruvan och, sedan de slammat fram en smula guld, drucko upp och spelade bort vad de kommit över i några avsides belägna byar, där bönderna brände den förbjudna vodkan av bär och potatis och sålde den för dess vikt i guld. Ett sammanträffande med detta band skulle vara detsamma som döden. Tre dagar senare passerade vi den nordligaste åsen av Sajan-kedjan och gränsfloden Algiak och voro sedan på utländsk botten i Urianhai-området.
Detta underbara land, som i de mest olika avseenden äger naturliga rikedomar, bebos av en mongolisk stam, som nu räknar endast sextio tusen individer och håller på att småningom utdö. Dess språk är alldeles olika mot detta folkslags övriga munarter, och dess viktigaste trossats är läran om »den eviga freden»; Urianhai har sedan lång tid tillbaka varit utsatt för erövringsförsök från ryssar, mongoler och kineser, vilka alla gjort anspråk på suveränitet över området, och de olyckliga invånarna, sojoterna, ha varit nödsakade att betala skatt till alla dessa tre överherrar. Häri låg anledningen till att landet icke var en fullkomligt säker tillflykt för oss. Vi hade redan förut hört talas om den expedition, som beredde sig på att bege sig in i Urianhai, och av bönderna erforo vi, att i byarna utmed Lilla Jenisej och längre söderut bildats röda detachement, som plundrade och mördade alla, som föllo i deras händer. Nyligen hade de dödat sextiotvå officerare, som försökte genom Urianhai komma in i Mongoliet, plundrat och avlivat en karavan kinesiska köpmän samt mördat några tyska krigsfångar, som voro på flykt från sovjetparadiset. På fjärde dagen kommo vi till en sumpig dalgång, där ett enstaka ryskt hus låg bland träden. Här släppte vi vår vägvisare, som skyndsamt begav sig hem igen, innan snön skulle stänga vägen för honom över Sajan-bergen. Husets ägare var villig att för tiotusen rubel i ryska sedlar
