50
Jag satte i väg, så fort hästen kunde springa. Den ene av männen var sojoternas styresman, och han sade till mig:
»Håll er bakom detachementet och hjälp oss!»
»Ja, det skall vi göra», svarade jag, »men låt oss fortsätta att språka en stund, så att de tror, att vi underhandlar.»
Efter en stund skakade jag hand med sojoten och red tillbaka till soldaterna.
»Det är ordnat», utropade jag, »och vi kan fortsätta färden. Sojoterna kommer inte att hindra oss.»
Vi satte åter i gång, och när vi redo över ett stort fält, blevo vi på långt avstånd varse två sojoter rida i sträckt galopp uppför en bergssluttning. Småningom lyckades jag ordna det så, att jag och min kamrat kommo något efter detachementet. Bakom oss fanns blott en enda soldat, som såg mycket vild ut och tydligen var fientligt stämd mot oss. Jag fick tillfälle att viska till min kamrat det enda lilla ordet »mauser» och såg honom mycket försiktigt knäppa upp sin sadelväska och draga fram kolven på sin pistol en smula.
Jag förstod snart, varför dessa soldater, hur vana vid skogarna de än voro, icke ville försöka ta sig fram till Sejbi utan vägvisare. Hela trakten mellan Algiak och Sejbi utgöres av höga bergskammar, mellan vilka gå trånga, träskartade dalgångar. Det är en högst farlig terräng. I början sjönko våra hästar ner till knäna, sparkade omkring sig och trasslade in fötterna bland rötterna till gungflyns buskar. Sedan föllo de och drogo oss med sig, så att vi kommo i kläm under deras sidor, varvid sadlar och tyglar delvis gingo sönder, och därpå sjönko vi ner ända till knäna på ryttarna. Min häst gick en gång ner sig med hela bringan och huvudet under den flytande röda gyttjan, och vi kunde nätt och jämt få upp den igen. Sedan stupade officerns häst med sin ryttare, så att denne slog huvudet mot en sten. Min kamrat stötte sitt knä mot ett träd, och några av karlarna föllo också och skadade sig. Hästarna flåsade tungt, och någonstädes kraxade en kråka dovt och hemskt. Därefter blev vägen ännu sämre. Den följde samma dyiga träsk, men spärrades på en mängd ställen av kullfallna träd. När hästarna hoppade över dessa, plumsade de ner i oväntat djupa hål. Vi båda och alla soldaterna voro betäckta med
