I DEN EVIGA FREDENS LAND
Invånarna i Urianhai, sojoterna, äro stolta över att vara de mest oförfalskade buddhister och över att de bibehållit den helige Ramas lära och Sakkia-Mounis höga vishet. De äro utpräglade fiender till krig och blodsutgjutelse. Så långt tillbaka som på 1200-talet föredrogo de att flytta ut från sin fädernebygd och taga sin tillflykt längre norrut hellre än att strida eller att bli en del av den blodige erövraren Djingis Khans välde, vilken åstundade att med sina styrkor införliva dessa oförlikneliga ryttare och skickliga bågskyttar. Tre gånger i historien ha sojoterna på det viset dragit mot norr för att undvika strider, och ingen kan säga, att människoblod någonsin besudlat deras händer. I sin fredskärlek ha de sökt undslippa krigets fasor. Icke ens de stränga kinesiska härskarna kunde i detta fredens land i fullt mått tilllämpa sina hårda lagar. På samma sätt uppförde sig sojoterna, när ryssarna i sin vanvettiga blodtörst och brottslighet bragte slaktandets pestsmitta över deras land. De undveko hårdnackat sammanstötningar och strider med de röda trupperna och friskarorna och drogo med sina familjer och boskap söderut till de avlägsna furstendömena Kemtjik och Soldjak. Den östra grenen av denna ström emigranter gick genom dalen Buret Hei, där vi ständigt passerade grupper av dem med deras boskap och fårhjordar.
Vi redo raskt utmed den slingrande vägen genom Buret Hei och kommo efter två dagar till bergspasset mellan dalarna Buret Hei och Karga. Vägen var nu icke blott mycket brant, utan spärrades ofta av kullfallna lärkträd och avbröts egendomligt nog ej sällan av sumpiga platser, där hästarna hade
