66
dem emot oss. De omtalade, att fursten av Soldjak icke tillät någon att komma fram denna väg, emedan han var rädd, att mördare och rånare skulle komma inom hans landamären.
»Återvänd till den plats varifrån ni kommer», sade de till oss med förskrämda blickar.
Jag svarade ingenting, men avstyrde ett gräl, som höll på att uppstå mellan en gammal sojot och en av mina officerare. Jag pekade på ett litet vattendrag i dalen framför oss och frågade vad det hette.
»Ojna», svarade sojoten. »Det utgör furstendömets gräns, som det är förbjudet att övergå.»
»Jaså», svarade jag, »men ni kanske tillåter, att vi rastar här och värmer oss litet.»
»Javisst», utropade de gästvänliga sojoterna och förde oss till sina tälthyddor.
På vägen dit begagnade jag tillfället att ge den gamle sojoten en cigarrett och en annan en ask tändstickor. Vi gingo alla tillsammans utom en sojot, som linkade långsamt efter oss, under det han höll handen för näsan.
»Är han sjuk?» frågade jag.
»Ja», svarade den gamle sojoten sorgset. »Det är min son. Han har blött näsblod i två dar och är alldeles utmattad nu.»
Jag stannade och ropade den unge mannen till mig.
»Knäpp upp ytterrocken», tillsade jag honom, »blotta hals och bröst och vänd upp ansiktet så mycket ni kan.» Jag tryckte på halsådern på båda sidor av hans huvud under några minuter och sade därpå till honom:
»Nu har näsbloden stannat. Gå till er hydda och lägg er en stund.»
Den »hemlighetsfulla» verkan mina fingrar åstadkommit hade gjort ett starkt intryck på sojoterna, och den gamle sojoten viskade med bävan och vördnad:
»Ta lama, ta lama! (Store doktor).»
Inne i jurtan bjödos vi på te, under det att den gamle sojoten satt och grubblade allvarligt på någonting. Därpå rådgjorde han med sina stamfränder och sade till sist:
»Furstens maka har en ögonsjukdom, och jag tror, att fursten skulle bli mycket glad, om jag förde ’ta lama’ till
