Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

72

kullvräkta träd och väldiga klippblock, som hejdats i sin rasande fart ner från bergets topp. Vi strävade på i flera timmar, tröttade ut våra hästar och befunno oss plötsligt på samma plats, där vi haft vår sista rast. Det var mycket tydligt, att sojoten kommit vilse, och jag såg på hans ansikte, att han var rädd.

»Den fördömda skogens onda andar vill inte låta oss komma igenom», viskade han med skälvande läppar. »Det är ett mycket olycksbådande tecken. Vi måste återvända till Kharga.»

Men jag utfor i hotelser mot honom, så att han tog ledningen igen, tydligen dock utan några förhoppningar att finna vägen och utan att göra sig någon ansträngning härför. Lyckligtvis kom en av sällskapet, en jägare från Urianhai, att lägga märke till några blädningar på träden, vilka utgjorde de vägmärken vår vägvisare förlorat ur sikte. Genom att följa dessa lyckades vi komma genom skogen fram till ett bälte av brända lärkträd, som vi passerade, och sedan ner till en liten skog levande träd, vilken låg vid foten av de med evig snö betäckta bergen. Det började mörkna, så att vi måste göra halt för natten. Blåsten tilltog och förde med sig massor av snö, som stängde utsikten åt alla håll och fullständigt dolde vårt läger. Hästarna stodo runt omkring som vita spöken, vägrade äta och ville icke lämna närheten av vår eld. Vinden, som kammade deras manar och svansar, ven och pep i bergsskrevorna. Från någonstädes i fjärran hördes en skara vargars dova tjut, som ibland vid någon lämplig stormil övergingo i enstaka häftiga skall.

När vi lågo vid elden, kom sojoten fram till mig och sade: »Herre, kom med mig! Jag vill visa er ett ’obo’.»

Vi gingo bort från lägret och började bestiga berget. Vid nedre ändan av en mycket brant sluttning var uppförd en stor hög av stenar och trädstammar, som bildade en kon av omkring tre meters höjd. Ett sådant »obo», som anses heligt, uppbygga buddhisterna på farliga platser och det betraktas som ett slags altare åt de onda andar, som härska över dessa platser. Sojoter och mongoler, som passera dem, söka blidka andarna genom att på trädgrenarna hänga upp »hatykar», som utgöras av långa vimplar av blått siden,