Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
73

remsor av fodret i deras rockar eller helt enkelt en tofs tagel från deras hästars manar, eller också lägga de köttbitar på stenarna eller ställa dit skålar med te och salt.

»Se, herre!» sade sojoten. »Hatykarna är bortslitna. Andarna är vredgade och vill inte låta oss passera, herre …»

Han grep mig i handen, och med bönfallande stämma viskade han: »Låt oss återvända, herre! Låt oss det! Andarna vill inte, att vi rider över deras berg. På tjugu år har ingen vågat passera dessa berg, och alla modiga män som försökt det har omkommit här. Andarna överföll dem med snöstorm och köld. Se! Det börjar redan … Återvänd till vår furste och vänta tills det blir varmare dagar …»

Jag hörde icke på sojoten längre, utan vände honom ryggen och gick tillbaka till elden, som jag knappast kunde se för det täta snöfallets skull. Som jag fruktade, att vår vägvisare skulle rymma sin kos, beordrade jag en man att bevaka honom under natten. Senare på natten väcktes jag av vakten, som sade till mig: »Det kan hända, att jag misstog mig, men jag tyckte jag hörde ett gevärsskott.»

Vad skulle jag svara på det? Det var kanske några, som strövade omkring liksom vi själva och som avlossat ett skott för att vägleda sina borttappade kamrater, eller också kunde vakten ju tagit fel på ett skott och ett klippblock som rasat eller ett snöskred. Jag somnade snart igen och fick helt plötsligt i drömmen en mycket tydlig syn. Ute på en slätt, täckt med djup snö, såg jag en rad ryttare färdas, bland vilka jag lade märke till våra packhästar, vår kalmuck och den skäckiga hästen med den lustiga romerska nosen. Jag såg oss rida ner från denna snöfyllda platå i en remna i bergen. Där växte en de! lärkträd och strax invid dessa porlade en liten bäck, som icke var tillfrusen. Sedan såg jag en eld brinna bland träden, och så vaknade jag.

När det började ljusna, väckte jag de andra och bad dem göra sig fort i ordning, för att vi skulle kunna ge oss av snarast möjligt. Det blåste en vinande storm, snön hindrade oss att se någonting och utplånade alla spår av vägen, och kölden blev också allt bistrare. Äntligen voro vi i sadlarna, och sojoten red först och försökte finna vägen. Ju högre upp vi kommo, desto mera sällan tappade han sina vägmärken.