Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
75

oss hastigt ur sadlarna, hukade oss ner bakom klippblocken och undersökte situationen. På andra sidan om en smal remna i berget fanns ett utsprång på vid pass ettusen stegs avstånd från oss, och där upptäckte vi omkring trettio man, som suttit av sina hästar och nu besköto oss. Jag hade aldrig brukat tillåta, att vi inläto oss i någon strid, förrän början gjorts av motparten. Nu blevo vi oförmodat anfallna av fienden, varför jag gav mitt sällskap order att svara med samma mynt.

»Sikta på hästarna!» ropade överste Ostrovsky, och därpå befallde han tataren och sojoten att kasta omkull våra egna djur. Vi sköto ihjäl sex av deras och sårade antagligen flera, eftersom fienden förlorade herraväldet över dem. Så fort någon av våra motståndare stack fram huvudet vid ett klippblock, bakom vilket han gömt sig, fick han också plikta med livet för sin djärvhet. Vi hörde vredgade rop och förbannelser från rödgardisterna, som allt häftigare besköto vår ställning.

Rätt som det var märkte jag, hur vår sojot med sparkar fick upp tre av hästarna på fötter och hoppade upp i sadeln på en av dem, under det han tog de bägge andra med sig i tyglarna. Jag hade redan riktat mitt gevär mot sojoten, men när jag fick se tataren och kalmucken på sina präktiga djur bakom honom, förstod jag, att allt var som det skulle vara, och sänkte åter min bössa. De röda fyrade av en salva på de tre, men dessa lyckades komma bakom några klippblock och försvunno ur min åsyn. Elden blev allt livligare, och jag visste icke, hur vi skulle reda oss. Från vår sida sköts det mindre ofta, därför att vi ville spara på ammunitionen. Medan jag noga bespejade fienden, upptäckte jag två svarta punkter på snön högt ovanför de röda. De närmade sig långsamt våra fiender och bortskymdes slutligen för våra blickar av några höjder. När de åter blevo synliga, befunno de sig alldeles ute vid kanten av några utskjutande klippor, vid vilkas fot rödgardisterna lågo dolda för oss. Nu hade jag ej längre något tvivel om att dessa punkter voro huvudena på två män. Med ens reste sig dessa upp, och jag såg dem svinga och kasta någonting, varpå följde två öronbedövande skrällar, som ekade bland bergen. Omedelbart