Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

74

Allt som oftast trampade våra hästar ner i djupa, översnöade hålor, och ibland fingo de klättra upp för hala klippor. Slutligen vände sojoten sin häst, red fram till mig och förklarade mycket bestämt: »Jag vill inte dö tillsammans med er, och därför fortsätter jag inte längre.»

Min första impuls var att lyfta mitt ridspö högt över mitt huvud. Jag var så nära Mongoliets »utlovade land», att denne sojot, som stod i vägen för att mina förhoppningar skulle kunna gå i fullbordan, tycktes mig vara min argaste fiende. Men jag sänkte åter handen, och en vild tanke flög för mig.

»Hör på!» sade jag. »Om ni låter er häst ta ett steg tillbaka, får ni en kula i ryggen, och ni kommer inte att stupa här uppe på bergets topp, utan nere vid dess fot. Och nu skall jag tala om för er, vad som kommer att hända oss. När vi kommer fram till de där klipporna där uppe, stillnar vinden och snöstormen upphör. Solen kommer att skina, när vi rider över det snöiga fältet, och sedan skall vi rida ner till en liten dalgång, där det växer lärkträd och det finns en bäck med rinnande vatten. Där skall vi tända våra eldar och tillbringa natten.»

Sojoten började skälva av förskräckelse.

»Herre, har ni en gång förut ridit över dessa Darkhat-Ola-berg?» frågade han häpen.

»Nej», svarade jag, »men jag hade en uppenbarelse i drömmen i natt, och jag vet, att vi skall lyckligt komma över denna bergkam.»

»Jag skall visa er vägen!» utropade sojoten, gav sin häst ett slag med spöt och satte sig i spetsen för oss upp för den branta sluttningen mot den eviga snön.

När vi redo på den smala stigen utmed branten av en avgrund, stannade sojoten och granskade marken noga.

»I dag har många skodda hästar passerat här förbi», skrek han, så att det hördes genom stormens vinande. »Där borta på snön syns märken efter ett ridspö. Det har inte varit några sojoter.»

Lösningen på denna gåta kom ögonblickligen i form av ljudet av en skottsalva. En av mina följeslagare gav till ett rop och tog sig för sin högra axel, och en av packhästarna föll omkull död, träffad av en kula bakom örat. Vi kastade