Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
85

dalgångar och över höga pass, men vi lade märke till att kineserna förstodo sig på att leta reda på de bekvämaste vägarna för karavaner över alla dessa svåra ställen. I ett blott till hälften medvetet tillstånd tillryggalade jag denna del av vägen fram mot den stora grupp gyttjiga sjöar, som ha sitt utlopp i den stora sjön Koko Nor och ge upphov till ett helt nätverk av stora floder. Av trötthet och ständig nervspänning samt antagligen också på grund av stöten i huvudet började jag få svåra anfall av frossa och feber, varvid jag ibland liksom brann invärtes och sedan skallrade tänder, så att min häst blev rädd och flera gånger kastade mig ur sadeln. Jag yrade, skrek ibland högt och grät till och med. Jag ropade på de mina och talade om för dem, att de måste komma till mig. Jag minns som i en dröm, att mina kamrater lyfte ned mig från hästen, lade mig på marken, gåvo mig kinesiskt brännvin och sade, när jag kryat till mig litet:

»De kinesiska köpmännen styra mot väster, men vi måste rida söderut.»

»Nej! Norrut», svarade jag bestämt.

»Visst inte, utan söderut», försäkrade mina kamrater.

»Gud och djävlar!» utropade jag argsint. »Vi har nyss summit över Lilla Jenisej, och Algyak ligger åt norr.»

»Vi är i Tibet», invände kamraterna. »Vi måste komma fram till Brahmaputra.»

Brahmaputra … Brahmaputra … Det ordet snurrade runt i min feberheta hjärna och åstadkom ett förskräckligt oväsen och virrvarr däri. Plötsligt mindes jag allting och slog upp ögonen. Jag rörde knappast på läpparna och förlorade snart medvetandet igen. Kamraterna förde mig till klostret Sharkhe, där prästen-läkaren hastigt gjorde mig frisk med en feberstillande kinesisk dekokt. När vi talade om våra planer, uttryckte han allvarliga tvivelsmål om att vi skulle kunna genomtränga Tibet, men han ville icke för mig uppge anledningen till sina farhågor.