I DET HEMLIGHETSFULLA TIBET
En ganska bred väg gick från Sharkhe bland bergen, och på den femte dagen av vår två veckors långa ritt söderut från klostret kommo vi fram till det stora bäcken av berg, i vars mitt den stora sjön Koko Nor är belägen. Om Finland gör skäl för namnet »Tusen sjöars land», så kan trakten omkring Koko Nor med rätta kallas »Miljoner sjöars land». Vi togo vägen utmed denna sjös västra strand mellan den och Doulat Kitt och slingrade oss fram mellan otaliga träsk, sjöar och en mängd djupa och gyttjiga strömdrag. Vattnen voro icke isbelagda här och det var blott uppe på bergstopparna vi hade obehag av den kalla blåsten. Sällan mötte vi några av landets invånare, och vår kalmuck kunde endast med svårighet ta reda på vår väg av de herdar vi tillfälligtvis mötte. Från östra stranden av sjön Tassoun togo vi oss runt till ett kloster på andra sidan om sjön och gjorde ett kort uppehåll där. Förutom oss fanns även en annan grupp gäster på den heliga platsen. De voro tibetaner. Deras uppförande var mycket oförskämt, och de vägrade att tala med oss. De voro alla beväpnade, företrädesvis med ryska armégevär, och buro patronbälten i kors över bröstet. Innanför livbältena voro instuckna pistoler och ännu mera patroner. De granskade oss mycket skarpt, och vi förstodo mycket väl, att de gjorde ett överslag över vad vi gingo för i händelse av strid. Sedan de begivit sig av samma dag, tillsade jag vår kalmuck att noga fråga den högste prästen på platsen, vilka de voro. Munken gav en lång stund undvikande svar, men när jag visade honom hutuktuns ring och gav honom en stor gul hatyk, blev han mera meddelsam.
