Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

88

ögonblick att få ett skott i ryggen, men de tibetanska stråtrövarna sköto icke.

Vi bröto upp och fortsatte vår väg, sedan vi lämnat kvar bland stenblocken liken efter våra två kamrater såsom en dyster gärd till vår resas svårigheter och faror. Vi redo hela natten, våra utmattade hästar stannade jämt och ständigt, och ibland lade de sig, så att vi måste med våld förmå dem att fortsätta. Dagen därpå, när solen stod i zenit, gjorde vi äntligen halt. Utan att taga av sadlarna gåvo vi våra hästar tillfälle att lägga sig och vila något. Framför oss låg en vidsträckt, träskig slätt, där tydligen floden Ma-chu hade sina källor, och ej långt därifrån utbredde sig sjön Aroung Nor. Vi gjorde upp vår eld av torr gödsel och började koka tevatten. Återigen kommo utan någon varning kulor regnande in över oss från alla kanter. Vi togo genast betäckning bakom lämpliga klippor och avvaktade händelsernas utveckling. Skjutandet blev allt häftigare och kom från allt närmare håll. Vi hade gått i en fälla och hade icke någon utsikt att kunna undkomma, det insågo vi tydligt. Jag försökte på nytt att få en underhandling till stånd, men när jag ställde mig upp med min vita flagga, blev svaret endast, att kulregnet blev ännu tätare, och olyckligtvis träffades jag av en kula, som studsat från en klippa, i det vänstra benet, och den blev sittande kvar där. I samma ögonblick dödades ännu en av kamraterna. Nu hade vi ej något annat val än att besvara elden. Striden pågick i ett par timmar, och utom mig själv blevo tre andra lätt sårade. Vi höllo stånd så länge som möjligt, men fienden kom allt närmare, och vår ställning blev förtvivlad.

»Det ges ingenting att välja på», sade en av kamraterna, en mycket förfaren överste. »Vi måste kasta oss upp på hästarna och fly … vart som helst.»

»Vart som helst …» Det lät förskräckligt! Vi rådgjorde blott ett ögonblick. Det var tydligt, att ju längre vi gåvo oss in i Tibet med dessa mördare bakom oss, desto ringare utsikt hade vi att undslippa med livet. Vi beslöto att återvända till Mongoliet. Men hur? Det visste vi ej, men vår reträtt började likväl. Under det att vi sköto hela tiden, läto vi våra hästar trava norrut i