Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

90

jag gav honom, till och med jodoformen, för att visa att det icke var något gift han fick i sig. Jag brände såret med jod, tvättade det med jodoform och förband det. Jag gav tillsägelse om att den sårade mannen icke fick röras eller flyttas, utan att han skulle ligga stilla, där han låg. Vidare visade jag en tibetan, hur omslaget skulle bytas om, och lämnade honom steriliserad bomull, bindor och litet jodoform. Åt patienten, som redan fått feber, gav jag en stor dosis aspirin och kvarlämnade åtskilliga kinatabletter. Sedan tilltalade jag de kringstående genom förmedling av kalmucken och sade mycket högtidligt:

»Såret är livsfarligt, men jag har givit er anförare mycket stark medicin och hoppas, att han skall tillfriskna. Men det finns ett nödvändigt villkor härför. De onda andarna, som straffat honom för hans obefogade anfall på oss oskyldiga resande, skall ögonblickligen döda honom, om något ytterligare skott avlossas mot oss. Ni får inte ens ha en enda patron i era gevär.»

Med dessa ord befallde jag kalmucken att plundra sitt gevär, och själv tog jag samtidigt ut alla patronerna ur min mauser. Tibetanerna följde genast mycket villigt exemplet.

»Kom ihåg vad jag sagt er att på elva dagar och elva nätter inte lämna den här platsen och inte ladda era gevar. Annars kommer dödens ande att hämta er anförare och förfölja er!» Med dessa ord drog jag mig tillbaka och höll upp hutuktuns i Narabanchi ring över deras huvud.

Jag återvände till mina kamrater och lugnade dem. Jag talade om för dem, att vi kunde vara lugna för vidare anfall från rövarna och att vi blott hade att söka finna vägen till Mongoliet. Våra hästar voro så utmattade och magra, att vi kunde hängt våra rockar på deras knotor. Vi tillbragte två dagar här, under vilka jag vid upprepade tillfällen besökte min patient. Denna tid gav oss tillfälle att sköta våra egna lyckligtvis jämförelsevis lätta sår samt att något vila upp oss. Tyvärr hade jag ingenting annat än en fällkniv, varmed jag kunde taga ut kulan ur min vänstra vad och sadelmakargrejorna från min högra fotled. Vi gjorde oss av stråtrövarna underrättade om karavanvägarna