Hoppa till innehållet

Sida:På Divans-Bordet.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

99

att rummet i hast blef helt ljust. En fallucka öppnades och gamle gräflingen reste sig upp såsom en vålnad ur jorden. Han höll ett skrin på sina armar, hvilket han försigtigt nedsatte på bordet fram för sig.

Han såg sig spejande omkring i rummet, satte sig derefter på en stol framför sin skatt och öppnade locket, ett fynd af strålande guld och ädelstenar mötte hennes blickar.

”Gamla gråtröjan, skallingen, gräflingen ...” började nu Simon, med en på en gång hånfull och förnöjd mine ”han har inte ställt det så dumt för sig här i verlden, kanske! ... andra äflas att låta sina talanger synas, att lysa med hvad de äro eller icke äro! ... de galne! hur mycket klokare att gömma sig, att icke synas, men verka i tysthet, nå sitt mål ... i tysthet ... jag herrskar öfver mitt nattliga rike i tysthet, min brud heter Döden och med henne fick jag all min rikedom, i tysthet, på andra sidan hafvet firade vi vårt silfverbröllop, i Stockholm firade vi vårt guldbröllop och om lyckan är god, fira vi här, inom några år, vårt diamantbröllop — i tysthet. Detta var ett ståtligt fynd,” fortfor han i det han triumferande upplyfte en masif guldkrona — ”men det kcstacle mig ock mycken möda att förvärfva det ... Se hur det glöder och perlorna tillra som stelnade droppar på min hand, jag fick den i en kyrka, sent en vinternatt. Månan sken in på grafstenarna, jag följde honom genom fönstret, ty dörren var händelsevis stängd. Men du jag skulle gå tillbaka kunde jag omöjligt komma dit upp igen. Jag fattade då i en jernring, lyfte upp en lucka i golfvet, och sökte efter en passande kista, slutligen valde jag en med ett blodrödt hjerta till fotplåt, den reste jag upp mot muren, så steg jag först på en stolkarm, derefter midt på det blodröda hjertat, men kistan var murken och brakade sönder under mina fotter — då hörde jag Skratten bakom mig — men jag var den tiden ferm och vig som en olycka, fattade derföre i fönstergallret och klängde mig upp i nischen, samt hoppade ut i den mjuka snön. Påföljande söndagen efterlyste man kyrktjufven och jag trampade som vanligt beljorna till kungörelsen ... ha! ha! Kronbrudarna ha blifvit färre sedan dess, men annars går verlden sin jemna gång, och ingen har det ringaste ondt utaf’et, det jag vet ... Här är en ring med en purpurröd almand ... den fick jag, af en ung flicka, fick el-