98
håll. Så händer det ock, att en djup och mäktig känsla, som har någonting himmelskt och odödligt uti sig, alltid lyfter menniskan ett stycke från jorden, och låter henne skåda lifvet i förklarad gestalt. Derföre glömde Ellen nu alla de fördomar, alla de konstgjorda hinder som lågo mellan henne och hennes önskningars mål.
”Jag finner, att jag har mycket att lära”, sade hon slutligen suckande: ”ty, — du måste förlåta min okunnighet — det der förstår jag icke. Jag tänker blott, att om jag finge vara hos dig, så skulle jag ingenting mera begära i denna verlden, och ingen skulle deraf förnärmas eller lida ... men efter det icke så kan vara ... tänka på dig det kan ingen förmena mig, det vill jag göra både natt och dag tills du kommer ...”
”Tack Ellen!” sade Albin, och beseglande löftet tog han farväl.
”Nästa höst, när gräset gulnar och löfven falla, möter jag dig här!” och han lemnade den gråtande flickan ensam bland de mörka granarna. Ellen gick fram till klippan, och lät de svala vattendropparna stänka på hufvud och ansigte.
”Akta dig för Lindormen!” ljöd det uppöfver henne ... Hon såg hastigt dit, hvarifrån ljudet kom, och på branten af berget såg hon en mörk gestalt lutad mot en bössa men som försvann i nattens mörker.
VI.
Likplundraren.
Bedröfvad, matt och förgråten vände Ellen slutligen hem, Det var mörkt i stugan och hon gick genast till ett af sidorummen och kastade sig utmattad på sängen. Försänkt i saknadsfulla drömmerier märkte hon ej att föremålen omkring henne vore henne helt och hållet fremmande. Nattkylan, vakandet och det myckna gråtandet hade vållat henne en lindrig feber. Hon hade legat så, ungefärligen en timma i ett halft vaket, halft sofvande tillstånd, då tyckte hon att golfvet rörde sig och
