103
Sven, du skall bjuda till att vända dina tankar åt ett annat håll; du som kan hålla af en så af hjertans grund, du skall lätt bli afhållen igen ...”
”Hålla af ... hvad hjelper det?” afbröt Sven hastigt, och mot sin vilja med någon bitterhet; ”om en hölle af så att en med glädje ville utgjuta sitt rödaste hjerteblod, så gagnade det till intet: ju innerligare man håller af, ju hårdare blir man tillbakastött ... men det lönar icke att tala om.”
Ellen undrade öfver sig sjelf, och kunde icke begripa, hvad som föregick med henne. Var icke Sven både god och vacker och så huld mot henne. Man tänkte aldrig på sig sjelf eller på hvad han led, blott på huru han skulle kunna trösta och glädja henne; och ändå, ändå! ... hur kom det sig att hans kärlek föreföll henne så motbjudande, ja, nästan besvärade och förtörnade henne? Och Albin deremot, huru annorlunda! En sådan outsäglig fröjd som genombäfvade henne då hans blick mötte hennes, eller hans röst träffade hennes öra, en sådan längtan när hon var skild från honom; och han, hvad gjorde väl han för att behaga henne ... var han icke nyckfull, pockande, stundom liknöjd, lemnade han henne icke så sorglöst der under granarne vid vattenfallet, utan att sedan skänka henne en enda helsning, som visade att hon var ihågkommen! Huru förklara detta!
Ett år hade förflutit på detta sätt, och Sven medförde en dag den underrättelsen, att den unga grefven återväntades hem. Sven anlitade all sin sjelfbeherrskning, för att ståndaktigt kunna bära Ellens glädje vid emottagandet af detta budskap, och han svigtade icke, men ett förteg han, nemligen att grefven icke väntades ensam.
VIII.
Hemkomstölet.
”Lad ængstes, lad græde, lad vente hvo vil!
Alt er den ikke hjemme, min hu staaer til.
Herz.
Fyra serskilda gånger hade den vexlande naturen omklädt sig, sedan Albin tog farväl af Ellen i skogen. Den hade aflagt sin hvita vinterdrägt och i stället hängt den ljusgröna flors-
