104
slöjan öfver sina yppiga axlar, och åter bytt denna ut mot den smaragdfärgade sammetsroben som var hennes galadrägt, och nu sednast iklädt sig den brokiga guld- och purpurfransade höstklädningen. Unga Grefven hade hemkommit till Stjernestad och redan rastat der omkring två veckor, utan att Ellen ännu sett en skymt af honom. Hvarje morgon hade hon med klappande hjerta satt sig vid det lilla gårdsfönstret, samt sedan, när aftonen kom, gått till vattenfallet, der gräset längesen var gulnadt och löfven längesen fallit af, och hvarje natt hade hon tillbragt i en bedragen väntans smärtfulla tankar. Dessa sista åtta dagar hade äfven Sven uteblifvit, han som hittills så troget delat och äfven mildrat hennes bekymmer. Hvad skulle hon tänka härom?
En afton satt hon åter vid gårdsfönstret försänkt i qvalfulla tankar. För första gången knotade hon i sitt hjerta öfver Albin och anklagade honom för hans köld och glömska. Tårar, bittra, ymniga, rullade ned på hennes kinder. Hon blickade på den mörka jorden, som nu var så tom och liflös. Det tycktes henne tungt att lefva. Hon såg på kyrkan, den fredliga inhägnaden, der var så lugnt och qvalfritt, och det syntes henne lättare att dö. Nu inträdde Sven. Han helsade och gick fram, satte sig på brädsoffan bredvid henne, och, såsom förra gången, tog hennes händer i sina. ”Du gråter igen, Ellen!” sade han med öm deltagande röst; ”men du skall icke kosta några tårar på honom mera ... Gud vet om han förtjenar det!”
”Jag vet,” hviskade Ellen, ”de äro alla trolösa!”
”Alla?” eftersade Sven och såg tveksamt på henne.
”Albin är trolös ... far är trolös ... ju innerligare man håller af, ju hårdare stötes man tillbaka!”
”Ja, det händer,” sade Sven svårmodigt... ”men mig har du icke hållit af så innerligt, jag stöter dig icke heller ifrån mig ... jag ville gerna dö för att hjelpa dig ... men se der bortom skogen hur fönstren glimma på Stjernestad!”
Ellen spratt till. ”Jag ser,” sade hon bäfvande ... ”men jag vet icke ... dina ord förskräcka mig ... hvarför glimma fönstren så i qväll?”
”Se icke på fönstren, Ellen ... lägg ditt hufvud mot min
