Herr LAURITS BJÖRNRAM
och
LILLA KARIN.
Novelette.
”Jag spår, att ingen aborre nappar på denna krok!” utropade
Karin.
Hvarför icke, söta Karin? sade Thomas.
”Åh — Gud vet just precist hvarföre; men jag har mina säkra vissheter.”
Är det icke en bra mask på kroken?
”Du satte blott dit en fluga, om jag märkte rätt?” svarade hon med en liten förtrytelse.
Blott en fluga? Det skall jag minsjäl se efter —
”Nånå, Thomas! Var bara icke för häftig: jag ber och anhåller, att få hafva mitt metspö i fred.”
Karin sprang undan från stranden, der de stodo tillsammans och fiskade.
Men unga Thomas var icke sen att följa sin lilla metkamrat, hvilken han alltid brukade benämna sin fästmö, emedan föräldrarne, åboerne på Lummelund och Hemmingsbo, på skämt kallat dem förlofvade, allt ifrån barndomen. De försvunno snart i
