9
är med både på åker och äng. Fast, icke står jag och dikar, eller hugger ved, som en dräng: det gör jag icke. I höst tänker jag resa till akademien, såsom min far vill; och sedan är jag en fullkomlig herre. Nu, så länge, har jag icke läst stort mera i bok än du, Karin: och far säger, att det kostar pengar, som han nu just är något i behof af. Men snart skall han få mycket penningar och jag böcker, påstår han. Hvad kan trollkarlen hafva emot allt detta?
”Ingenting. Men emellertid tror jag, att han skall förderfva oss, om vi icke göra som han behagar. Han är bestämdt en farlig karl. Det är ingen annan än han, som förtrollat fisken för oss i dag.”
Hvad hade han för skäl att göra det i dag?
”Det vet du nog, Thomas.”
Vet jag det? Kanske för att du gick undan för mig genom lunden der? Och jag sprang efter? Var det skäl att förderfva hela metningen för det?
Karin svarade intet, men blickade ut öfver vattnet. Hennes kinder purprade sig mera än vanligt. ”Ja, sådant underligt folk gör aldrig någonting med reson,” sade hon.
Nå, men hvad gör han då för trollkonster? inföll Thomas.
”Känner du icke det?”
Nej, icke just, om jag skall vara uppriktig.
”Det var besynnerligt! Du är ju lika hemma här på trakten som jag sjelf?” utbrast Karin.
Visserligen har jag hört pratas, svarade han. Herr Björnram i Ruinerna skall ingen tjuf våga sig på; ty så fort någon, som han icke bedt stiga in genom dörren, bara så mycket som rör vid låset, får han en knuff, så att han faller öfverända.
”Och aldrig reser sig mera!”
Det har jag icke hört. Men det säger man, att trollkarlen kan gifva hvem han vill en stöt, blott han tager honom i hand eller annorstädes. Allt hvad han behagar, kan han förvandla till guld, genom att koka det ett par omgångar i sin gryta. För öfrigt är han så god vän med åskan, att denna aldrig slår ner i hans röda torn eller i någon annan del af ruinerna; men hvart han eljest vill att ljungelden skall träffa, dit går han och slår han.
”Nå, är icke detta nog?”
