10
Jo, om det är sant. Det jag räknar för värst, är att han kan skjuta utan krut.
”Och att han låtit folk se månen så nära, att de kunnat räkna getterna, som gå och beta på bergen deruppe.”
Hvad? fins det getter i månen?
”Så talar en, som påstått att han varit hos trollkarlen.”
Vet du, Karin, alltsammans är snack. Det bästa blir, att den rika karlen har feta, goda åkrar.
”Ja; men de skola hafva varit magra som grusbackar.”
Det måtte halva varit före vår tid.
”Men det är sant, Thomas. Min mor, som är född på denna trakt, har berättat lör mig att allt hvad vi nu se i åkrar på Hemmingsbo och Lummelund, var i hennes barndom beteshagar.”
Och det har trollkarlen gjort om till så skön åker? Han måste då vara rätt gammal, när han kunde trolla redan i din mors barndomstid.
”Kanhända, att hans far gjorde det. Ty han var ock en trollkarl; och han bodde äfven deruppe i ruinkamrarne.”
Vet du, kära Karin, nu har jag ingen lust att stå på stranden med metspöet längre, utan jag tycker vi gå hem. Och den osynlige herr Björnram må vara en trollkarl, om han kan: men jag har ingenting sett af hans konster. Gif mig armen, Karin, så gå vi upp till Lummelund.
”Armen? Nej tack.”
Hur nu?
”Jag skall ju vara och blifva en bondflicka, och du en dräng, Thomas såsom mor ibland säger att det är nödvändigt? För det kan till sluts nog inträffa, att min far icke har mera penningar än din far, såsom de slå fram emellanåt. Och då duger det ej att vara herrskap.”
Nå än sen?
”Och spatsera med hvarann under armen —”
Gudbevars, kantänka! Adiö då. Vill du stanna qvar, Karin?
”Ja, jag stannar.”
Hm — jag måste säga!
”Adjös, Thomas.”
Skall jag gå ensam hem?
”Det tänker jag du kan.”
