22
stund under samtal härinne, tyckte Karin sig märka röster från ett angränsande rum.
”Det är min syster” — inföll den andra.
Din syster? Är det den andra kammarjungfrun?
”Ja.”
Men hon tyckes ej vara ensam?
”Nej; hon talar vid en god vän.”
Aha? sade Karin. Men då böra vi gå undan. Det är orätt att höra hvad folk tala med hvarann.
”Lappri. De göra ingen hemlighet af sig. Det är en god gosse, en ung karl, som min syster älskar, och som älskar henne.”
Han bor här?
”I trakten.”
Liksom jag sjelf?
Kammarjungfrun såg på henne med ett stort ögonkast. ”Karin känner honom nog,” inföll hon. ”Det är närmaste grannen, unga junker Thomas, såsom hans egna föräldrar bruka kalla honom.”
Thomas! Och han är vän med din syster?
”Hvarföre icke?”
Hafva de känt hvarann länge?
”De hafva många gånger träffats ute på äng, i skog och betesmark, der unga Thomas med sina föräldrars tillåtelse helst fordrifver sin tid med att göra ingenting.”
Jag vet det nog, suckade Karin. Att han skall vara en sådan dagdrifvare!
”Så ingenting har han dock ej gjort, att han icke talat vid min syster, då hon varit i ärenden från slottet här.”
Låt oss gå bort härifrån, sade Karin med beslutsamhet. Det anstår oss icke att lyssna på hvad de tala.
Kammarjungfrun förde sin gäst in i ett sidorum, som Karin hoppades skulle vara aflägsnare från det förra. Men häruti bedrog hon sig. Kammaren låg väl litet mera åt ena sidan, men skildes blott med en tunn brädvägg från det rum, hvari Thomas och hans väninna befunno sig. Det fans till och med en liten ruta på en dörr, som bar ditinn. För rutan hängde väl en grön sidengardin. Men denna satt till hälften dragen åt sidan; och det var icke möjligt, att ej kasta sina ögon ditinn.
En fin blekhet drog sig öfver Karins kinder, när hon här
