58
täta, men smala ögonbrynen, som sammanlöpte mellan ögonen, gåfvo mannen ett ganska sällsamt utseende. Det är en folktro om sådana ögonbryn, att de betyda enklingskap.
För öfrigt var hela gestalten, ehuru dold i nutidens oklassiska drägt, tydligen en Endymions.
Han stod tillbakadragen i en fenstersmyg, i en halft drömmande ställning, och de stora, dunkelt svarta ögonen voro till ytterlighet uppspända och stirrade orörligt på fröken Anna.
Efter några minuter gick han ut ur danssalongen, och hvar han gick fram, drogo sig alla skyggt tillbaka.
När han var borta brusade åter lifligt manande toner, och i en svindlande galoppad upplöste sig den för mig ännu oförklarliga dysterheten.
Jag kände mycken nyfikenhet att få veta någonting om den så sällsamt dystre mannen, och anande att Annas kavaljer, min vän kammarherren Silfverkrants möjligtvis skulle hafva kunskap om honom, uppsökte jag denne, och frågade honom.
Han syntes ganska förundrad och sade: ”På min ära, jag trodde icke att det fanns någon, som icke kände den olycklige baron Stjernstråle och hans dystra historia.”
"’Ursäkta mig, men jag har så nyligen kommit till hufvudstaden, att jag icke ännu hunnit inhämta dess mysterier, var derföre så god, min bästa kammarherre, och upplys mig om denna man, som kallas olycklig, och om hans historia, som får heta dyster. Hvad han är lycklig, som är olycklig; derigenom är han ju nödvändigt ett föremål för alla ömma hjertans uppmärksamhet. Om jag icke alltför mycket bedrar mig, så måste sjelfva den undersköna fröken Anna stå i någon rapport till honom och han till henne; om jag ej alltför mycket misstagit mig om riktningen af hans stela blick.”
”Den sköna Anna har ett alltför känsligt hjerta, att icke ömma för Stjernstråles djupa lidande. Under det jag dansade med henne, samtalade vi om honom, föga anande att vi här skulle få se honom. Liksom alla andra qvinnor, och kanske mer än någon annan, sysselsätter hon sin inbillning med hans sällsamma öde, så mycket mer, som hon är slägting till honom, och när jag underrättade henne, att hon var förvånande lik hans så tragiskt förlorade maka, fattades hon af den djupaste rörelse.”
