59
”Det var således om denna likhet som kammarherrn hviskade till henne, kort innan hon greps af sin plötsliga vanmakt.”
”Ungefär så, och vanmakten kom derutaf, att hon så oförmodadt upptäckte honom här, i det hon såg honom i trymåen.”
”Men för all del säg mig då hans historia!”
”Ganska gerna och i största korthet: haron Stjernstråle gifte sig för tre år sedan med en min slägting, som jag för denna egenskap skull icke vågar skildra så lysande som hon förtjenar. Stjernstråle älskade henne med den djupaste och renaste passion, och var lika älskad tillbaka. Men han fick ega henne endast en månad; hon insjuknade häftigt, Stjernstråle satt ständigt hos henne, och gaf henne sjelf de läkemedel, som deras husläkare föreskref. Redan började hon märkbart tillfriskna, då en gång olyckan ville, att ett misstag skedde på Apoteket, och i stället for läkemedel ingaf Stjernstråle henne ett starkt gift. Hon angreps ögonblickligt af förskräckliga plågor, och utropade i sin smärta: ”du har gett mig döden!” och så dog hon i sin fÖrtviflade makes armar. Sedan dess anklagar sig Stjernstråle såsom sin älskades mördare, och har aldrig lugn. Men icke nog dermed; man säger att hennes ande besöker honom, att han ofta ser henne midt i de glada kretsar, dit hans talrika vänner bjuda honom, för att förströ honom, till och med på skådespelet, som han så gerna besöker, ser han henne än sitta vid sin sida — han tar alltid två billetter — än ser han henne på scenen. Han sjelf fasar dock icke derför, han njuter af dessa syner, men hvart han kommer, medför han, synnerligen bland qvinnorna, en dof förskräckelse, ty mången inbillar sig att hans syner äro verkliga, och icke framkallade af en starkt utbildad och öfverretad inbillningskraft. Man ryser naturligtvis, då man tror sig hafva en ande i sitt sällskap. Dock förminskar detta ingalunda, utan snarare ökar nöjet, med retelsen af det ljuft förskräckliga; han spelar inom la haute volées glada samqväm ungefär samma rol, som det bekransade liket vid festerna i forntiden.”
Knappt hade kammarherren slutat denna redogörelse, förrän åter den sorgklädde baronen blef synlig i balrummet. Åter såg jag häpenhet i allas blickar. Han stirrade oupphörligt på Anna. Kammarherren nalkades honom och hviskade i hans öra: ”Hvad hon är lik din saliga Maria!”
