67
”Ah, min nådiga, när jag hör en vanlig talent sjunga något af den mirakulösa skolans alster, så tycker jag mig se en hel mängd lindanserskor utföra sina farliga konster i luften, och jag ser tydligt ståltrådar utspända, och darrar att de skola brista vid ett enda falskt steg, men när fröken Mathilde sjunger, samma saker, förvandlas lindanserskorna till englar, som sväfva genom rosenmoln.”
”Men jag vet icke huru det är,” svarade lagmanskan, ”ehuru jag i högsta grad är intagen af hennes toner, och aldrig känner mig så väl, som när jag hör dem, så tycker jag, att det ändå är någonting som fattas, jag kanske icke är nog musikalisk, för att nöja mig med bara toner, jag ville höra orden äfven; orden äro ju tanken, själen, men tonerna endast vingarna, hvarmed denna flyger; jag för min del tycker mig bara se vingar, så stora, att de skymma bort englarne, som bära dem.”
”Det kommer sig af methoden,” inföll en herre, som inbillade sig vara konstdomare; ”hon har tagit lektioner för vår utmärkte Berg, och han utbildar gerna sina elever till fullkomliga instrument; själ få de sjelfva lägga i sin sång, om de kunna.”
”Ni misstar er,” genmälte kaptenen, ”åtminstone hvad fröken Mathilda beträffar; det är icke af method, som hon, enligt lagmanskans yttrande, låter blott vingarna af sina englar, suset af deras flykt förnimmas, utan af ren jungfrulig blyghet; man hör ganska väl på hennes sång, att hon ännu aldrig älskat; att hennes hjertas ros ännu är blott i sin knoppning. När kärlekens sol en gång kommer att kasta sina strålar på denna knopp, så skall den öppna sig i full fägring, och hennes toner böras såsom ord, sådana ord nemligen, som englarna tala till hvarandra. Men baron Stjernstråle har säkert hört hvad jag sagt och är säkert af samma tanke som jag,” yttrade kaptenen, i det han vände sig till denne, som med sin dystra blick betraktade sångerskan vid pianot, och händelsevis stannat bredvid kaptenen.
”Ja,” svarade baronen, som icke hört kaptenens förklaring, men väl ordet ”englarna,” och frågan: ”ja, de sjunga som englar, och det är ju icke underligt.”
