Sida:På Divans-Bordet.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

68

”De?” frågade alla tre lokutörerna på en gång högst förvånade; ty det var en solo, som Mathilda sjungit.

”Ser ni icke, hör ni icke att de äro två?”

”Åh, samma eviga syn af den döda makan,” hviskade kaptenen till lagmanskan; ”Gud, hvad han är lycklig, som kan skåda sitt ideal så lefvande, sedan han egt det i verkligheten och förlorat det genom döden. Så lycklig blir aldrig jag.”

”Må vi inte få dansa snart, fru lagmanska,” tillfrågades lagmanskan af en liten fet och rödblommig fröken, åtföljd af tvenne liktänkande flickor, hvilka syntes med lystenhet afvakta lagmanskans svar.

”Nog få vi dansa, mina små,” genmälte lagmanskan, och log med sina stora blå ögon, — som sällsamt nog tycktes hafva bruna blickar, — fastän munnen syntes högst allvarlig; ”om inte i qväll, åtminstone någon annan gång, ty vår värdinna ämnar bereda oss ett mycket större nöje.”

”Hvad kan det vara?” frågade alla tre på en gång, med en ton, som om det på hela jorden och i himmelen med icke kunde finnas något högre nöje än att dansa.

Det gifves flickor, hvilka tänka, — nej, de veta allsicke hvad tänka är, utan tycka, — att de fått ben endast att dansa med, att deras lif endast är skapadt till handtag åt kavaljeren, och förståndet endast för att fatta takten; deras högsta sällhet skulle vara att dansa en enda dans i evighet, och om helfvetet ha de den föreställningen, att det består i en bal, vid hvilken de fördömda få sitta ouppbjudna. När de äro ogifta, föresätta de sig att icke gifva ja åt någon annan friare, än den som dansar väl; och om döden skulle komma och bjuda dem opp till en vals, såsom det heter i den gamla spanska folksagan, så skulle de följa honom utan tvekan.

”Är det någon öfverraskning, som väntar oss,” söta lagmanska?” frågade fröken Olivia, som stundom har blickar, hvilka öfverraska på det högsta: ”ack, hvad jag tycker om öfverraskningar!”

”Hi, hi, hi!” flittrade jägmästar Sparfvenschüts, han med den evigt småskrattande rosenmunnen; ”den som ändå kunde få, hi, hi, hi, veta hvad det skall bli af; det blir visst något tragiskt, hi, hi, hi! ty vår goda värdinna är så känslig, hi, hi, hi!”

”Jag tror att jag kan sqvallra för herrskapet,” sade en