70
Förnyade bravo, o. s . v., men jägmästarn ropade först bravissimo, bravissimo, och lutade sig sedan förtroligt till lagmanskan och frågade: ”Hvad skulle det egentligen föreställa, det der, hi, hi, hi?”
”Storsultan med sina nio förnämsta gemåler,” svarade lagmanskan gäckande.
”Impossible, han hade ju ingen tur han, min nådiga, hi, hi, hi.”
”Han hade lagt af sig den, ty den nuvarande sultanen har så gjort, ty han har så vackert hår.”
”Aha, je comprends, vackert hår; och fastän han har så många gemåler, så har han ändå inte bakom lockarna några, hi, hi, hi — derföre har han lagt bort turbanen.” Och den älskvärde jägmästaren skrattade en hel series hi hi hi åt sin gammalmodiga qvickhet, men lagmanskan såg så ond ut, som det är möjligt med ett ansigte af rosor och liljor.
Återigen ringde klockan, och förhänget gick opp och visade den andra tablån, med skiftande, än hvit, än röd belysning: Tasso, i det ögonblick, då han enligt Nikanders sång säger:
”Ren gratiers händer lagerkronan vira
Högt i min aning dyrkad, ej begärd,
Men se den hjessa, som hon ämnar sira,
Blir först i döden hennes prydnad värd.”
Dessa ord reciterades af honom sjelf, och i bakgrunden syntes de tre gratierna, i en skön plastisk anordnad grupp.
”De äro fyra, dessa gratier!” suckade baronen.
Förhänget föll, beledsagadt af tillfredsställelsens och beundrans uttryck.
”Hur kommer det sig till, min söta lagmanska,” frågade den unga frun, som liknade drottning Christina, ”att sånggudinnorna äro så många som nio, men gracerna bara tre?”
”Orsaken är måhända den,” svarade lagmanskan, ”att det är mera godt om skön konst häri verlden, än om behag deri,” genmälte lagmanskan.
Återigen hördes ringklockans silfverljud, och förhänget uppgick att visa den sista tablån.
En sval fläkt af heliotrop sväfvade fram mot åskådarne och försatte dem i en mystisk sinnesstämning.
