69
ung fru, med mycket tycke af drottning Christina, deri dock olik drottningen, att hon ändteligen låtit beveka sig att taga en man; ”vår qvicka vän, fröken Amalgunda, som nedlåter sig emellanåt att taga till pennan med sina små fina händer, och författa, har nu slagit sig på det flyktigaste men mest storartade af alla målningssätt, nemligen att komponera några tableaux vivans, och ämnet är taget ur den lika stora som olyckliga skalden Tassos lefverne.”
”Ack, hvad den Nikander skrifvit vackert om Tasso, hi, hi, hi,” flittrade jägmästaren.
”Min själ är fri, mitt hjerta hoppas åter, (hi, hi, hi)
I morgonskimret här jag finner mig, (hi, hi, hi)
Lik hyacinten, som af glädje gråter (hi, hi, hi,)
När solens törsta stråle tänder sig (hi, hi, hi.)”
Längre sträckte sig ej jägmästarns minne.
”Mitt herrskap,” yttrade värdinnan, i det hon framträdde ur ett par öppnade deux-battans, ”vår lilla theater är i ordning, var så goda och stig in här.”
Gästerna inträdde i en mindre salong, med stolar ställda i amfitheatralisk form, och ett förhänge i fonden. Alla togo plats, utom baron Stjernstråle, som med korslagda armar stadnade längst bakom.
Silfverklockan ringde, och förhänget gick opp.
Der satt, belyst af rosenfärgadt ljus, Tasso i St. Onofrios klosterlund, med sin lyra, hvarom Nikander låter honom sjunga:
”Lik eolsharpan, som för vinden skälfver,
Min lyra gaf på mina suckar svar.”
I bakgrunden, af Tasso obemärkta, stodo i en halfkrets de nio sånggudinnorna, i hvita, antika drägter, liksom lyssnande till slagen af hans lyra.
Tonerna af en canzone, spelta af osynliga händer, susade melodiskt fram öfver de åskådande.
”De äro tio!” suckade Stjernstråle, som åter såg sin döda makas gestalt.
Silfverklockan ringde och förhänget föll.
”Gudomligt, bravo, charmant!” ljöd det från alla munnar.
”Da Capo!” ropade jägmästarn; ”Da Capo, hi, hi, hi.”
Och förhänget gick åter upp och visade åter några ögonblick den af rosenljus belysta taflan, hvarefter det föll.
