84
man, och Ellen för den fagraste flickan på 20 mils omkrets; detta visste alla ungersvenner, bättre och sämre i hela orten, men ingen var dock, till sitt hjertas plåga, derom så fullt och fast öfvertygad som Sven Elofson i Högdala, ende son och egare till nämnde hemman med inventarier och gröda, som det gick och stod.
Sven var en högvext yngling med mörka, trovärdiga ögon, och frisk hy. Stilla till lynnet, varmhjertad, öppen och pålitlig till karaktären, älskades han af alla i församlingen och mer än en moder med giftvuxna döttrar tillställde extra gästabud vid läsförhör och andra högtidliga tillfällen enkom för att få bjuda Högdalasonen och lägga ut sina krokar för honom. Mer än en friare hade fått korgen, mer än en tärna hade gråtit sig blek för hans skull, men ingen kunde anklaga honom derför, ty han hade aldrig lagt tu strå i kors för att vinna en flickas hjerta; han visste icke, stackars beskedliga Sven, att detta just är rätta sättet att vinna dem alla! En fanns dock för hvilken han glad ville hafva gifvit sitt unga lif, och hon ..
Gräflingen var, som sagdt, dödgräfvare i Jorsals församling. Ingen må dock tro att det var en vanlig dödgräfvare, som stod till hands när helst församlingsboarna icke sjelfve gittade gräfva ned sina döda, som, i all stillhet och ödmjukhet redde dödskammaren till, och sedan gästen flyttat in, lade torftaket på, tillslöt kyrkogårdsporten och aflägsnade sig. Visst icke. Gräflingen var församlingens allt-i-allom: han var de friskas rådgifvare, de sjukas nattvakt, han svepte de döda och utsatte tiden för begrafningsceremonien, eller om han icke hann att vara med om och öfverallt, kom han ändå och synade liket innan locket skrufvades till. Ingen ärade högre de döda än han, man kunde säga att han var de hänsofnas genius: om någon dog med en ring på sin hand eller ett smycke om sin hals, tillät han aldrig att dessa aftogos: ”det vore att begå helgerån,” sade den hedersmannen. Ja, han gick så långt att han aldrig tålte att se en graf illa sammanlagd. Då ref han upp den nattetid till roten, fyllde den åter sjelf, packade jorden till med sina stora trädskor, hvälfde omsorgsfullt kullen och torflade den sedan med egen hand. Också såg man aldrig, när’ eller fjerran vackrare och bättre formade grafvar än på Jorsals kyrkogård: de sjönko heller icke så hastigt, eller så mycket
