85
som andra grafvar. Han lefde i enklingsstånd, och hade sin vackra dotter hemma hos sig jemte en gammal piga som passade upp dem bada; ty han ville icke att Ellen skulle befatta sig med de gröfre hushållsbestyren. De bebodde ett litet gulmåladt hus beläget på sjöstranden midt för kyrkan. Detta hus hade trenne rum, ett större och tvenne mindre s. k. framkamrar, hvaraf den ena beboddes af Ellen och den andra var Gräflingens embetsrum, dit sällan någon vågade inträda, aldrig utan på hans serskilda tillstånd. Såsom prinsessan Melusina, stängde han sig inne der hvarje lördagsafton, och det var icke rådligt att då störa honom. Hvad han egentligen företog sig derinne, visste ingen: somliga trodde att den gamle dödgräfvaren hade besök af andar, somliga åter att han sysselsatte sig med andaktsöfningar, hellst han sällan eller aldrig var i tillfälle att åhöra gudstjensten i kyrkan, emedan han, jemte dödgräfvare- äfven bestridde orgeltramparetjensten, den han, till allas fromma och belåtenhet förrättade helt och hållet efter gamla ortodoxa skolan. Han var en afgjord fiende till det geschwinta sätt hvarpå gudstjensten i sednare tider utfördes. Det förökade tempot i choralmusiken, de förkortade predikningarne samt öfverhufvud till den brådska hvarmed de kyrkliga förrättningarne i allmänhet expedierades, hvarföre det, såsom han sjelf berättade, oftast hände att han ännu ”trampade på trona,” då församlingen redan sjöng utgångspsalmen; att han trampade på predikan, från början till slut, var en känd sak, och en så inrotad vana, att hvarken presten eller klockaren kunde derifrån afvänja honom. Åtskilliga af sockneboarna, och deribland Ellens friare, menade att gubben, då han sa der var innestängd på sitt embetsrum, helt enkelt räknade pengar och skötte om sina egodelar som han hade fördolda någonstädes under tilljorna eller mellan panelet. Ingen kunde dock med visshet afgöra hvad den gamle förehade.
Bland Ellens många beundrare var ock en ung dräng, Wille Vestgöthe kallad, eller såsom några spefoglar ock titulerade honom Baron Påse, dermed gisslande på en gång hans sturskhet och hans handtverk. Wille var en ljuslagd, smalbent ungdom, som alltid någon del af året vistades inom Jorsals församling, der han, snart sagdt hos hvarje åbo, betraktades såsom barn i huset. Wille valsade utmärkt väl. Hvälfde ögonen upp
