86
emot taket och kastade undan luggen med en egen högtidlig gest som de andra icke kunde göra efter. Han skref också vers och anlitades beständigt af alla hjertnupna ungersvenner och tärnor, vid namns- och födelsedagar samt dessutom vid grifte- och giftetillfällen, och skulle på grund af dessa sina gåfvor hafva stått sig ganska slätt om han lefvat i kung Carl den XI:s tid, hvilken förbjöd dylika kompositioner. Att man vid sådana tillfällen ofta skrifver ”sju för tu” är någonting ganska vanligt och äfven under vissa vilkor tillbörligt, men Wille skref äfven y för u, hvilket åter var en liten egendomlighet den han tillegnat sig och medfört från fädernebygden. Än författade han några vackra rim ”till en Ven från en yngdomssuster,” än någon skämtsam ”påskbjydning,” än åter ett ”Skallebref till den Hylda,” hvarvid syntes att det sistnämnda, eller erotiska qvädet var hans fors. Så skref han till Ellen på hennes födelsedag ett märkeligt stycke i den vägen. Efter en inledning på prosa, deruti han talar om hennes ”dugd och prudnad, om syckar och förtjysning,” fattar honom inspirationen:
”Vällkomen dura dag med hela nordens fröjd!
Då all natyrens vidd ypplifvas yr sin dvala,
Och flyndran i sitt djyp och Dyfvan i sin höjd,
Och Sursan yti ängden om Ellens durkan tala,
All’ stjernor med sin glans, sjelf solen med sin’ strålar,
Som täcka ögon din, så ljyfligt intet prålar;
Och måst’ natyren sjelf af kärlek varitt fyll
När hon så ädelt ting har verkat utaf myll.
Jag blugs, min Ven, att jag har dristat
Med denna plompa sanning bru
En ädel rådnad i din hu;
Men när jag Rynan ristat,
Så är jag nöjd i tysen år.
La fine. Slutt.”
Lägger man så härtill, att Ellens födelsedag inföll i December månad, så måste man ännu mer beundra den dristiga flygt hans sångmö tar. Oaktadt dessa poetiska gåfvor och konstförfarenheter, kunde dock Ellen aldrig rätt lida Wille. Det hände sig till och med att en gång då de hade tvistat med hvarandra,
