89
”Nenej, det der är ju bara spetakel, hela visan,” sade Dodi, ”låt oss höra något annat!”
”Wrangel och Leyonhufvud.” ”O du käcka Leyonhufvud, när du till Carlskrona gick, etc.”
”Nejnejnej! inte sådant! låt oss höra någonting nytt, det der är ju gammalt som gatan.”
”Allt om en ogudaktig krukomakare uti Sweitz och staden Mähren, hvilken hade fem styfbarn dem han gaf hundenamn —”
”Jesters!”
”Med mera faseligt som i sjelfva visan omtalas:
”Hörer till J christne goda,
Du qvinna och du man
Hvad posten oss bebådar
Ifrån det Tyska land,
Som nog i sanning är,
I Sweitzerland det skedde
Som efterföljer här:”
”Nog, kära Wille du,” afbröt Ellen med en otålig åtbörd, ”det der är en dummer visa, kära du.”
”Nå så ha vi här en tidning, som jag tagit med mig från Stockholm — öfverskriften är borta, men det är detsamma; den är i allt fall pin färsk.”
”Läs om Döda i hufvudstaden och landsorten,” bad Gräflingen och Wille gjorde så.
”Nu om hagelskadorna,” yrkade Dodi.
”Vänta vi ha ångfartugen och Ytrikes Nuheterna först.”
”Ajsa’n! hvem vill höra på tocket slarf?” ropade Dodi förargad.
”Om Tyrkiet —”
”Inte ett ord om hedningar och hundturkar!” förbehöll sig Dodi.
”England ... lilla prensässans döpelse —”
”Fy strunt! hvad angår det oss?”
”Barbariet —”
”Usch! Ingenting om Ryssen heller, det är sagdt!”
”Rom —” ”Om Påfven kanske, som menniskorna falla ned för och kyssa på toffeln? — det duger inte för två styfver.”
