90
”Nu kommer Tidningsreveljen —”
”Asch! gå förbi’et!”
”Rättegångs- och Polissaker —”
”Kåvall förbi! ... Dä’ vill vi inte höra heller. En blir så förhärdader till kropp och själ af sådant, att en tycker att ett mord inte betyder mera, än om far der tar sig en pris snus, eller om jag slår ihjäl en fluga.”
Nu ögnade Wille sista sidan: ”Mazyrka-kappe-tuger, Tuska äpplen, kruddpepar — snys — Jydarnas konung af Sa — Satan —”
”Jesters! ... hvad säger du pojke? skrifver den med, nu för tiden?”
”Christelig Huskatt, Blommorna vid väggen, Ytflugter på Hofvet och Tranärtsharpan —”
”Hvad är det för godt, du Wille?”
”Åh det är en visbok eller sådant ... och sen så är der fura tiggareanångser, nej, låt mig se, sex: ”Bödelsbacken, Ormsaltare- och Kattrakaregränd, Komötet, Rackarebacken och Kattvadet —”
”Ja, ä’ dä’ en tidning, dä’? utropade Dodi förtretad. ”Hvad skall en ärlig bonde ta sig till med en sådan, dä’ vill jag bara veta. Ska’ en inte orka lefva till den dag en kan få sig en försvarlig tidning, eller annan läsning som kan passa för oss stackare? — När en har arbetat dagen om, så att det verker i knoterna och sätter sig de långa vinterqvällarne vid brasan ... en ä’ skam till sägandes både sömnig och trötter ... då skall en sitta der och snurra och spinna, eller ock såsom karlarna få göra, tälga på en träbit sina fem långa timmar, det är med nöd en kan hålla ögonen uppe.”
”Då snyrrar J inte på flitigt, Dodi,” menade Wille.
”Om en spinner så skäfver’a ryka om fingra’, så kan det ändå hitta på att bli tråkigt i längden, skall jag säga Baron. Han och hans gelikar, de roa sig med annat om qvällarna.”
”Ja, vi läsa Biblen, vi!”
”Hur det går med läsningen, det må Gud veta, men nog hör man harrarna sjunga ibland så taket lyfter sig på hållstuga’. — Det är en skam,” fortfor Dodi ifrigt, ”vi ha så mycket med prester i landet, och så mycket böcker skrifvas och så många möten och komerser och ändå ska inte en fattig
