Att ordet utvecklat sig i olika riktningar, häntyder bestämdt på, att det ursprungligen varit ett gemensamt arf från den tid, då dessa finnar utgjorde ett enda folk, hvarmed vi dock ej velat förneka möjligheten af senare ömsesidiga lån.
Gå vi emellertid vidare österut, komma vi genom ett 1000 km. bredt område med rysk befolkning till östersjöfinnarnes närmaste fränder volgabulgarerna. När vi här hos mordvinerna vid sidan af formen tokh återfinna samma soks, synes det, som vi vore fullt berättigade att säga, att namnet soks på skida var kändt medan volgabulgarer och baltiska finnar ännu ej voro åtskilda. Vi kunna säkerligen också antaga, att tokh är samma ord som soks, då s och t, som bekant, ha stor benägenhet att gå öfver i hvarandra. Sannolikt är väl också, att stammen kok i koklaske, skidans namn hos tsjeremisserna, volgabulgarernas andra gren, har samma härledning som tokh, och denna sannolikhet blir, som vi skola se, af andra förhållanden nästan förvandlad till visshet.
Därmed ha vi redan för skidorna erhållit en ålder af minst 1700 år, då nämligen de gemensamma låneorden från den tid, då dessa stammar lefde tillsammans, måste vara äldre än både gammalnorska och gotiska[1].
Fullt säkra att ej ett lån i senare tider kan ha ägt rum äro vi dock ännu ej. Genom Storryssland, hvars befolkning till en väsentlig del består af finnar, som under de senaste 600 åren blifvit slaviserade, samt uppför Volga gick mycket tidigt en starkt befaren väg. Följa vi emellertid finnarnes stamträd längre upp i tiden, återfinna vi hos den närmaste sidogrenen, den permiska eller bjarmiska, bland flere, som det synes, isolerade skidnamn, redan bekanta stammar i namn sådana som artakh hos permerna, där stammen takh tydligen är densamma som den mordvinska sidoformen tokh och det
- ↑ O. Donner: Acta Soc. fenn. T. II.
