till att åka på fram öfver snön, och särskildt omtalar Strabo det från Kaukasus. En del indianer bruka lägga skinn under sina trugor, när de skola utför backar. Eskimåernas namn på trugor betyder (enligt Kleinschmidt) egentligen »skinn att glida på». Deras skida är nästan alltid skinnklädd.
Men från det ögonblick rörelsen öfvergår till glidande har trugan utvecklat sig till skida.
För att vinna stöd för denna åsikt om skidans utvecklingssätt, måste vi undersöka, om det möjligen ännu skulle finnas skidformer, som genom sin stora bredd och jämförelsevis ringa längd erinra om trugformen.
Ju längre vi komma österut i Sibirien, blir skidformen, enligt meddelande af kapten A. Jacobsen, allt kortare och bredare. Längst österut hos golderna och giljakerna äro de endast 1,40—1,60 m. långa och 16 cm. breda.[1] Förhållandet mellan längd och bredd är sålunda omkring 9:1. Språnget till långa skinnklädda trugor är i sanning icke stort, i alla händelser icke större än t. ex. till trondhjemska eller österdalska skidor med ett förhållande mellan längd och bredd uppgående till öfver 30:1. Ett slående intryck af, huru litet språnget kan vara mellan trugan och skidan, får man vid betraktandet af de teckningar, Nordenskiöld i sin skildring af Vegaresan ger af en truga och en skida från tsjuktsjerna. Öfvergången i form från den ena till den andra är icke stor: gör trugan af enbart trä, kläd henne med skinn, och skidan är färdig.
Går man öfver till amerikanska sidan af Behringssundet, finner man äfven hos Alasjka-indianerna långa, smala
- ↑ Ett par skidor från golderna finnes i »Museum für Völkerkunde» i Berlin. Dessa äro, enligt Jacobsen, 1,45 m. långa och 16 cm. breda. De äro gjorda af furu och öfverdragna med skinn af renens ben. Tåstroppen är af bredt själskinn med en bred hälrem. De äro framtill något uppåtböjda, men baktill endast helt obetydligt.
